Blott 23 år dödades (mördades?) hon av en israelisk bulldozer, när hon som mänsklig sköld under ett av staten Israels oräkneliga och oprovocerade angrepp mot den palestinska befolkningen, försökte skydda deras hus från att bli demolerade. Berättelsen om Rachel Corrie har blivit pjäs, i vacker översättning av Pamela Jaskoviak; Corries dagboksanteckningar har sammanställts i en effektiv dramatisering av amerikanerna Alan Rickman och Katharina Viner.
Anna Takanens rytmiska regi och Mia Höglund-Melins raka spel stämmer perfekt; aktören ikläder sig rollen som Rachel Corrie, med humoristiskt fångad ungdomlig träffsäkerhet, fullkomligt identisk med vilken arg och reflekterande ung kvinna som helst, med en såväl sårbar som öppen och rättfram nyfikenhet på livet. Tidigt lyckas Mia Höglund-Melin skapa så stark identifikation att man andlöst följer varje steg, minsta lilla fundering inför resan till Västbanken. Jag tycker mig snart känna henne så väl att de nära relationerna med familj och vänner stadigt djupnande stärks, under förloppets senare del, i Gazaremsans nära nog sönderskjutna rum.
Allt tar sin början i en skolflickas egna rum, vars röda väggar är fullklistrade av funderingar kring världens tillstånd. Rachel som växte upp i Olympia i Washington, gick på Evergreen State College, ett erkänt liberalt universitet i Olympia, som också är en ovanligt liberal stad. Det handlar om en flicka som från grunden lärt sig att reflektera över omvärlden, och som efter 11 september blev aktiv i hemstaden på det lokala planet. Hon blev bara än mer engagerad, och beslöt sig för att resa till Mellanöstern för att "träffa folk på andra sidan av de skattepengar som finansierar vår militärmakt".
Det är där, i skolflicksrummets skifte till den påvra betongen i det rum hon hyr av palestinska vänner, som hela vidden av Rachels starka engagerade närvaro plötsligt allt starkare dras samman. Hennes desperation och tilltagande rädsla får både trovärdig röst och starkt fysiskt uttryck i Mia Höglund-Melins koncentrerade spel. Kunskapen livar upp och fördjupar engagemanget när hon diskuterar situationen med föräldrarna, via bilderna av dem på väggen, och därmed till oss efterkommande i publiken, i ett dramatiskt talande, totalt oemotsägligt, vittnesmål.
Samtidigt tar hon oss allt tätare in i en av vår tids allra viktigaste enskilda frågor; vad är det egentligen som händer i Israel-Palestinakonflikten, en fråga som borde ställas till varje enskild människa. För det är i första hand som enskild människa hon står där framför oss, det är som en människa som du och jag, som helt vanlig, självständigt tänkande människa, och som ett, kanske farligt, vittne som Rachel Corrie beretts plats på scenen. Missa inte!