Tillsammans med Karin Helander, professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkultur, deltog Rasch förra veckan i ett seminarium på Hagabion där man diskuterade det viktiga i att våga välja 'svår' scenkonst för barn och unga - föreställningar som exempelvis behandlar existentiella frågor.
Jane Rasch beskriver hur en föreställning om Hans och Greta. Stämningen bland barnen blev rätt pratig och en kille frågade högljutt 'är det bara en person?'. Men sedan när Hans och Greta var ensamma i skogen så var det alldeles tyst. Här konfronteras barnen med frågor som behandlar vad det värsta som kan hända oss är. Kanske att bli övergivna? Det blev en fantastisk föreställning, berättar Rasch, som menar att barnen kunde översätta det metaforiska och ta in det.
Karin Helander har i sin forskning pratat med uppemot 3000 barn om vad de tycker om olika föreställningar. Och svaren brukar låta något i stil med 'det var roligt när mamman grät'.
- 'Roligt' är deras sätt att säga att något är engagerande, spännande eller intressant.
Hon håller med om att barnen klarar av att se en hel del och beskriver en scen ur Medeas barn där skådespelarna lekte självmordslekar och skrek 'jag vill dö!'. Hon menar att barnen förstår att det är lekar och att lekar ofta handlar om liv och död.
Karin Helander menar att många vuxna ändå är rädda för att utsätta barn för stark teater. Hon berättar om förskolepjäsen Mina går sin väg där den ensamstående mamman sticker med en motorcykelknutte och barnet blir tvunget att reda sig själv.
- Det går bra till sist, det är ett redigt barn som går ut och leker, och när hon kommer hem igen har mamman kommit tillbaka. Sedan när jag läste recensionen av den stod det att den innehåller starka känslor. Då tänkte jag 'vad kul, nu kommer det att komma massor av besökare', men istället ringde folk och avbeställde sina biljetter. Bara för att det handlar om starka känslor!

Många skolklasser går på teater och en svårighet som lärare kan vara att att man inte vet hur man ska hantera reaktionerna. Kanske måste man som teater vara tydligare med vad som kan vara lämpligt för- och efterarbete?
- Kanske kan man rita eller spela rollspel eller bara diskutera. Men man ska nog vara försiktig och inte göra det till en del av pedagogiken, utan låta det vara en upplevelse, och respektera barns sårbarhet, säger Jane Rasch.
- Jag tror att vi på teatern måste lära oss från lärarnas erfarenheter också, för det är ju de som känner ungdomarna bäst. Vi träffar dem en gång, medan läraren kanske kommer att träffa dem under tre år, säger Staffan Nattsén som är skådespelare på Teater Uno.
Teater Unos huvudsakliga målgrupp är ungdomar. I höst och även i vår är de ute bland några skolor där de spelar Mäster Olof i klassrummen och diskuterar med eleverna efter pjäsen.
- Vi ville gå mer grundligt tillväga. Men det är inte meningen att vi bara ska anpassa oss för att de ska gilla det. Det handlar mer om att få en djupare kontakt för att kunna få fram det vi vill säga. Det finns de som tänker att för ungdomar så måste man göra något häftigt, men vi försöker inte vara ungdomar. Vi gör det vi tycker att de borde tänka på och försöker hitta ett bra sätt att förmedla det, säger Nattsén.
Men varför ska man egentligen utsätta barn för starka pjäser?
- Det finns ett begrepp som kommer från grekiskan, katharsis, som betyder känslomässig rening. Vi vuxna söker ofta det när vi ser teater. Och även barn behöver det. Man behöver inte vara rädd för att ta upp svåra frågor som berör dem. Barnen fixar det jättebra, säger Karin Helander.