Difton är en 'combat-virgin' och hans första strid närmar sig eftersom den lilla staten Al-Omistan ska invaderas. Krigets orsaker får aldrig någon djupare förklaring, en president som tidigare stöttats ska nu elimineras, och mantrat som hamras in är att styrkorna är på plats för att försvara friheten. Kopplingarna till kriget i Irak är med andra ord tydlig, men jag läser hellre Selbergs roman som en kulturkritik med feministiska förtecken. Män krigar alltid. Krig som utspelar sig här och nu.

En modern krigsskådeplats fungerar utmärkt som arena för att beskriva manlig maktutövning. Det intressanta blir här att överföra de närmast serietidningsaktiga stereotyperna till en igenkännbar verklighet. Högst i hierarkin står Bill Kid, en stenhård befälhavare som älskar att visa sina krigsskador, muskler och sin makt. Att suga hans kuk, ett uppdrag den oskuldsfulle Difton får, är att finna sig i en ordning som man inte ifrågasätter. Spelet om makten står mellan Bill och den mystiske emirninjan, som den amerikanska styrkan samarbetar med. Han är en svartmuskig gerillakrigare som ständigt utmanar Bill, oavsett om det gäller ett nattligt knull med pistolen mot tinningen eller i en prestigeladdad omgång krocket i ökennatten.
Den rekorderlige John Hammer, som drömmer om att komma nära Bill, är den som drillar soldaterna med sina 'Alright motherfuckers! Lets kick some ass!' eller 'We are american attack rangers! We leave nothing but pure fucking destruction behind'.
Den osynlige fienden benämns självklart som “pussys'. Kvinnorna då, får de plats i den här världen? Jo, den veka, mjuka kvinnligheten står Prinsessan för; Justine, som längtar efter sin ärrade hjälte Bill att återvända hem.

På bokens baksida står att läsa att det här är'en blandning av action, mörk prinsessaga, vapennörderi och Harlequinroman'. Selberg kryssar lätt mellan de låga genrerna men faller aldrig för lockelsen att fördjupa karaktärerna och dramaturgin. Trots allt vapenskrammel och ackumulerad förväntning på den grymma striden så blir det ett antiklimax när de väl bryter ut. Actionscener är enformiga och tråkiga. Spänningen byggs istället upp bland männen i attackstyrkan där tankarna på våld som skaparkraft för dem samman.
Klassiska dramer är uppbyggliga och har en sensmoral. Ett schysst drama har även en kör. Här fungerar den som en ödesmättad och ominös röst och den leder berättelsen mot det oundvikliga slutet. Slutet för våra hårda, manliga hjältar.