Jag har gillat Billy Duffys bredbenta gitarrspel sedan jag för första gången kom i kontakt med The Cult. För att inte tala om Ian Astburys sång. Han är i mitt tycke en av de mest karismatiska sångarna i rockvärlden. Så jag är nöjd med deras beslut att släppa ny platta efter sex år.
Lite onödigt lång väntan. Men Astbury har varit upptagen med att försöka fylla luckan efter Jim Morrison tillsammans med de överlevande Doors-medlemmarna. Och Duffy har lirat med sitt andra band Circus Diablo tillsammans med sångaren Morrison, Billy i förnamn också han.

Som alltid när The Cult släpper nytt studioalbum skiljer det sig en hel del från det senast släppta. Förra plattan, Beyond good and evil, bestod av en extremt fullmatad ljudbild och gitarrmattor utan slut. Metallicainfluerad hårdrock åt goth-hållet. Den här gången har de backat bandet och närmar sig den rakare rock de spelade på Electric ("87) fast med en del melodier och gitarrslingor som skulle kunnat finnas med på Sonic Temple ("91). Somliga kompositionselement känns närmast besläktade med den fånigt underskattade The Cult ("94).

Det är en råare och kargare rock The Cult serverar nu. Med ett snyggt driv och skönt röj. En sådan som får en att genast börja stampa takten. Gitarrljudet är fint som snus och Ian Astbury sjunger lika gudabenådat som vanligt. Även om han på plattans enda ballad, obegripligt nog hans eget favoritspår, Holy mountain, plötsligt låter som en åldrig Johnny Cash. Elvisinfluerad.
Det är Astbury och Duffy som är The Cult. Så har det i princip varit sedan de bildade Death Cult i Bradford 1983. Trummisar och basister har bytts ut på löpande band. Men sångaren och gitarristen har hängt ihop trots storslagna interna gräl och avbrott i vänskapen. På den här skivan har de fått sällskap av trummisen John Tempesta, tidigare i White Zombie, Exodus och Anthrax, samt basisten Chris Wyse som faktiskt var med på förra Cultplattan också och dessutom spelat med Ozzy Osbourne.
Wyses basspel får betydligt större utrymme på den nya skivan. Det är ofta basen som står för drivet och den ligger långt fram i ljudbilden. Med mycket effekter. Plankbas som för tankarna till betydligt synthigare musik än den här.

Över huvud taget är det rätt gott om effekter och det kan med tiden visa sig att produktionen, signerad landsmannen Youth - som tidigare jobbat med exempelvis The Verve, Crowded House och The Orb - daterar skivan väl snävt.
Albumets största brist är nog avsaknaden av starka melodier. Det är ont om hitrefränger och den kräver några lyssningar innan man kan nynna med. Undantagen är singeln Dirty little rockstar, grymt röjiga rock"n"rollaren I assassin, snudd på arenarockiga Illuminate och det inledande titelspåret.
En annan stor nackdel är det torftiga konvolutet som visserligen är snyggt designat men som bara visar en bild på bandet och som helt saknar låttexter. Eftersom Astbury inte artikulerar med större frenesi är det ofta svårt att uppfatta vad han sjunger. Man kan ana viss krigskritik (han är engagerad i Darfur) men mestadels handlar det nog om storstäder som Paris och New York med en hel del rockklichéer. I got a fistful of ice, I got a head full of speed. Ord som savage, destruction och blood återkommer flera gånger.
Duffys gitarrspel byter karaktär mellan varje platta duon ger ut. Det är Astburys röst och sång som är bandets signum. Och vilket jävla elegant signum det är!

Köper man skivans Savage edition får man en extra cd med fem bonusspår. Två är demoversioner av låtar som redan finns på fullängdaren och som låter väldigt mycket som just demoversioner. Onödigt ofärdigt material. Ett av bonusspåren är bara en längre version av ett från orginalskivan och två är helt nya låtar. Som de lika gärna kunde lagt till de tio på första plattan. Eller strukit helt tillsammans med resten av bonusskivan.
Men jag ska inte gnälla. För jag diggar det här. Skarpt.