En känsla av overklighet kommer över mig när tonerna från Krantzs debutskiva strömmar ut i vardagsrummet. En behaglig känsla av overklighet. Lite som David Lynch när han är som bäst.
Jag vet inte om det är de ovanliga harmonierna eller den ovanliga instrumenteringen som skapar denna känsla. Det är frontmannen och låtskrivaren Richard Krantzs steelgitarrer i förgrunden, jämte Nils Bergs basklarinett. Fonden skapas av kontrabas, trummor och synth.
All musik är instrumental. Men kompositionerna är uppbyggda kring melodislingor som - även om tonerna är både sällsynta och oväntade - är mycket lättillgängliga och lätta att nynna med i. Emellanåt ges de välspelande musikerna utrymme för improvisation.

Richard Krantz växlar mellan lap- och pedalsteel. I ett stycke använder han en vanlig elgura. Tonerna svävar och samsas ytterst behagfullt med dem från basklarinetten. Merparten av kompositionerna är lugna. Det blir ofta drömskt.
Sedan jag fick skivan i min ägo har jag använt den som musikalisk fond till den ettåriga dotterns middagssömn. Hon blir helt avslappnad när musiken börjar ljuda och har alltid somnat innan det tredje spåret tagit slut. Det är lätt att förstå henne. Även om jag själv inte faller i sömn förstärker Krantzs musik möjligheten att fly vardagen (om man nu är i behov av det) eller att helt enkelt få en stunds sällsam avkoppling.
Det är inte bara skivans musik som är ovanligt snygg - omslaget är det också. Jesper Zacco har med collageteknik och serietidningsinspiration givit skivan ett lite kargt men ändå lekfullt konvolut i både färg och svartvitt.
Det är snudd på omöjligt att välja några favoritspår men de som nog är lättast att ta till sig, och kanske därför bäst lämpade som introduktion, tror jag är inledande Mistress, lätt bluesiga singeln Bodie Miller och sången vars mellannamn torde vara laidback - den utsökt behagliga End Street.
Richard Krantz säger att han drömmer om att göra filmmusik. Om jag var han skulle jag omedelbart skicka ett exemplar av min glimrande debutplatta till master Lynch.