Precis samma känsla drabbar mig när jag lyssnar på Arctic Monkeys nya skiva som när jag såg dem på Way Out West. Tomhet. En brist på känsla. Saknad efter sådant som berör och skapar intresse.

Det är kompetent och egentligen finns ingenting specifikt att gnälla över. Alla spelar bra. Sångaren sjunger bra. Produktionen är klart duglig – även om man kan bli lite trött på all bas och alla pukor efter ett tag.

Men det är tråkigt.

Låtarna kan man nog trots allt klaga på. De är för dåliga. Där det borde funnits en stark refräng eller en snygg hook finns – ingenting.

Undantaget är Fire and the thud. Den flummiga gitarrsträngen och kören gör skivans enda intressanta komposition. Här bjuder ljudbilden också på fler lyckade sound än resten av skivan.

Det slutgiltiga omdömet kan ändå inte bli annat än att det finns väldigt många rockband som är bättre än det här.