Christopher Sander hälsar med ett mycket fast handslag. När Fria träffar frontfiguren i Ingenting är gruppen i Göteborg för att spela på Way out west och marknadsföra den nya skivan Tomhet, idel tomhet. Han har suttit i en hel del intervjuer vid det här laget.

– Det är en märklig känsla. Men kul. Många av journalisterna här är oförberedda och har knappt lyssnat på vår musik, men ofta blir det intressanta diskussioner.

Att sexmannabandet från Stockholm blivit inbjudna till festivalen förklarar Sander så här:

– Vi gör musik som vi älskar. Ibland är det sådana som förstår den. Och när ”makten” förstår den kan man hamna i sådana här sammanhang.

Men det är nervöst också. När Sander och hans kamrater går upp på scen är det första spelningen på två år.

– Vi har hållit på med plattan och nu är allt helt nytt. Man kommer stå och hoppas på att nästa ord ska komma i tid, så att det inte blir som för Björn Skifs i schlagerfestivalen.

Tomhet, idel tomhet, den tredje fullängdaren i ordningen, släpptes i veckan och Christopher Sander är mycket nöjd.

– Ett dramatiskt verk av rang, som han säger.

– Vi har hittat några överblivna manuskript i Ingmar Bergmans hus på Fårö och jobbat om dem lite.

Ett inte alldeles lätt arbete, verkar det som.

– Nej, det finns alltid en del brister. Bergman är, som alla vet, ganska tråkig. Så vi var tvungna att göra en del redigering.

När jag frågar om skivans katharsis undrar Christopher Sander vad katharsis är. Och när han fått det klart för sig berättar han:

– Sista låten är i så fall skivans katharsis. Hela skivan är ett dop. Lyssnar man på den tre gånger behöver man inte konfirmera sig.

Är Jesus närvarande på plattan? Möter man honom genom den?

– Det gör man redan efter en sekund. Men det gör man ju varje gång man ser sig själv i spegeln.

Skivan är producerad av Jari Haapalainen (Bear Quartet, Frida Hyvönen, Laakso, Moneybrother).

– Vi ringde honom och frågade om han ville göra vår skiva. Vi ville ha honom. Han är otroligt professionell och disciplinerad och har en unik förmåga att lyssna in själen i musiken. Han är otroligt lyhörd – både som människa och producent.

Haapalainen svarade ja direkt, men bandet fick vänta i åtta månader på att han skulle ha tid.

– Man måste jobba med sådana man har förtroende för – annars blir det bara pannkaka. Så är det i alla sammanhang.

Ord och musik hör ihop och kommer samtidigt när Sander skriver sina sånger.

– Ofta sjunger jag på något låtsasspråk först, där man hör vokaler och rytmer som jag sedan försöker fylla med ord.

Några särskilda budskap finns inte i texterna.

– Det är den som lyssnar som hör sådana i så fall. Det är berättelser eller känslobilder. Men jag lägger otroligt stor vikt vid texterna, för att allt ska bli bra och för att lämna utrymme för många ingångar.

Gruppens namn då – varför heter ni som ni gör?

– Jag har ingen aning, säger Sander med en suck och byter ställning, en aning besvärad.

– Det är helt ointressant, nån gullegrej för journalister, fortsätter han. Det var asmånga som störde sig på ett popband som döpte sig till Kent…

Knappast någon idé att fråga en sådan kille om influenser.

– Jag har aldrig ro och tid att hitta bra musik själv. Men jag går mycket på livekonserter. Jag vill bara att musiken ska kännas innerlig. Ärlig. Jag vill höra människan i musiken. Och jag antar att jag skapar musik efter de preferenserna.

Vi samtalar om att det ibland kan bli för mycket människa i musiken också. Om man via öppenhjärtiga intervjuer får höra musikmakare man hittills hyst den största respekt för säga idiotiska saker till exempel.

– Fast det är också lite härligt att människor med brister och begränsningar ändå kan skapa stor konst, säger Christopher Sander.

– Bra musik har en tendens att besegra sin avsändare.