Bergmans tolkning fokuserar på maktens strukturella överhöghet av i dag, hur den instrumentellt kväser alla uppror, och inte minst hur dess främst mansdominerade maktspel förlängts in mellan könen. Don Carlos kärleksrelation till drottningen är minst lika komplicerad som Hamlets. Men hennes låsta position, bortom maktens rum, ger en paradoxal frihet, trots svansen av intrigerande hovdamer.

Bergmans Don Carlos är stark och gripande, i en fysiskt karaktäriserande regi som visar på den grad av hetta, som krävs för att bryta maktens blodiga och iskalla våld bakom de spikraka korridorernas transparent blänkande plexiglas. I Sören Brunes scenografi spelar stabsfolkets effektiva promenader längs sobert halvslutna väggar, mot den i fondens mörker skymtande röda manteln och en röd boll mitt framme på scenen, i en liten flickas prövande lek med scenens alternativa fadersfigurer.
Kvinnorollernas ansiktsuttryck uppvisar en komisk provkarta i varierande former av vämjelse, leda och av undertryckt lusta. Hovdamen Eboli spelas helt ljuvligt av Emelie Strandberg och Marie Delleskog är en fröjd att skåda som hårdspacklad, allvetande kollega, medan Nina Zanjani i Elisabeths roll äger en förunderlig klarhet som tystar varje motstånd.
Men Fares Fares ungdomliga charm räcker inte till för att bära upp toreadorens mantel; spelet väger för lätt för att vi ska tilltro honom att klara av att lägga ned tjuren, fadern, despoten och kärleksrivalen, för att ta sitt folk vidare mot friheten.
Men med hjälp av vännen, frihetskämpen Rodrigo, går Don Carlos kärleksplan, i förstone, alltmer framgångsrikt i lås.

Puck Ahlsells kärnfulla tolkning av den stenhårde härskaren är spelets absoluta nav. Mästerligt lyfter Ahlsell fram maktfullkomlighetens exakt avvägda kroppsspråk med faderns personliga konflikt blottad under den välskurna grå kostymen, i smärtsamt motsatsförhållande till ansiktets brutalitet; det är helt magiskt.
Med Iwar Wiklanders njutningsfullt spelade biktfader, och Johan Karlbergs säkert hanterade överbefälhavare, bildar de front mot det nya. Kungens hovmarskalk står upprorsmännen nära, och den fine aktören Thomas Nystedt gör här ytterligare en i hans långa rad av fyndiga karaktärer.

Men bakom allt bidar en mycket hög religiös företrädare sin tid. Dennes kardinal visar sig, i Henric Holmbergs blytungt livsfarliga mafiosogestalt, äga den yttersta makten att sätta ett definitivt och blodigt stopp för samhällsutvecklingen.