Jan-Erik Gustafssons rockuppslag pryds av en iögonfallande knapp. Mot en lila botten lyder den vita texten: Nej till EU-stat. – Jag går med den hela tiden. De tittade snett på mig tidigare på KTH för att jag gick med den, säger han och skrattar.
Även i mediala sammanhang har knappen upplevts som problematisk. Nyligen beslutade Stockholms stads kommunfullmäktige om utförsäljningarna av delar av Stockholm vatten. I egenskap av adjungerad professor på Kungliga tekniska högskolans avdelning för vattenförvaltning intervjuades Jan-Erik Gustafsson om konsekvenserna i TV4:s lokalnyheter.
– Då bad reportern, som var rätt schysst, mig att ta av knappen.

Han menar att kompetensen som rör investeringar i Stockholms vattenledningsnät har privatiserats och fortsättningsvis inte kommer att vara underställd det offentligas kontroll. Något som enligt kritiska röster riskerar att få konsekvenser för det framtida underhållet. Konsekvenser som staden efter en fullbordad utförsäljning kommer att ha mindre möjlighet att åtgärda.
– Det blir ju väldigt svårt att ta tillbaka det, men man har gjort det på andra ställen. I Italien har man infört ett moratorium mot sådana här avknoppningar, och i Paris har borgmästaren sagt att man ska ta tillbaka vattenförsörjningen i allmän regi. Men det är klart att det kostar ju. Man säljer ut de här bolagen billigt vad jag förstår, och då har ju ändå konsumenterna haft utvecklingskostnaderna. Du och jag har ju varit med och betalat det.

Det Lissabonfördrag som Europas stats- och regeringschefer i torsdags undertecknade menar Jan-Erik Gustafsson kommer att göra de ekonomiska och politiska möjligheterna till återkommunaliseringar än mindre.
– Då kommer vi in på konstitutionen och de här artiklarna om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, de går ju ut på att man ska avknoppa offentliga verksamheter. Det sker ju redan i dag, men det kommer att förstärkas ytterligare med det här fördraget, säger han.
– Har man en gång lagt ut någonting på entreprenad får man i praktiken inte ta tillbaka det i offentlig regi, för då blir det konkurrensnegativt om man säger så.

Lissabonfördraget är en fortsättning på det förslag till gemensam konstitution för Europa som 2005 fälldes av folkomröstningar i Frankrike och Holland.
Den kritik som då riktades mot grundlagen – om att den flyttar makt från EU:s mellanstatliga del till dess överstatliga, och därmed urholkar det nationella självbestämmandet – är enligt Jan-Erik Gustafsson fortfarande giltig. Lissabonfördraget har i allt väsentligt samma innehåll, minus ett antal smärre förändringar av mer kosmetisk natur.
– Det enda man har gjort är att man har tagit bort de här symbolerna, flaggan och hymnen. Och sedan så plockar man med den här rättighetsstadgan som ett protokoll, och slår fast att EU-rätten alltid har företräde framför nationell rätt.
Enligt EU:s gällande tidsplan ska alla medlemsländer ha ratificerat fördraget innan juni 2009 då det europeiska parlamentsvalet äger rum. I Sverige ska fördraget nu ut på "bred remiss" till organisationer och myndigheter. Därefter ska det antas av riksdagen i slutet av 2008.
Av EU:s 27 medlemsstater är det enbart Irland som har aviserat en folkomröstning om fördraget. I Sverige ska lagrådet ta ställning till om en sådan krävs enligt regeringsformen, men det parlamentariska motståndet är kompakt.

Jan-Erik Gustafsson tycker att förfarandet är märkligt. Varken regeringen eller riksdagen har möjlighet att omförhandla det liggande förslaget till fördrag utifrån remissinstansernas synpunkter. Riksdagen har bara möjlighet att säga ja eller nej. Ändå är han positivt inställd till den stundande remissrundan.
– Från nej-sidan måste man ju se att det här öppnar upp möjligheter för oss. Det blir ju legitimt, för vilken organisation som helst har rätt att yttra sig om Lissabonfördraget.
Jan-Erik Gustavsson talar om en tyst EU-kritisk majoritet, men menar att motståndet mot fördraget är splittrat. Och att det är svårt att bedriva opinionsarbete när frågan inte uppmärksammas medialt.
– Det finns ett EU-motstånd i botten, det visar inte minst olika opinionsundersökningar där upp emot 60–70 procent vill ha en folkomröstning om fördraget. Men med det massmediala klimat vi har här i Sverige skrivs det nästan ingenting.
Det borde det göra, menar han. Lissabonfördragets konsekvenser för demokratin är långtgående.
– På i stort sett alla områden kommer beslut att tas med kvalificerad majoritet. Man flyttar makt till EU-parlamentet, och det sker på bekostnad av ministerrådet som är mera mellanstatligt och egentligen ska representera folkmakt mellan medlemsstaterna. Det betyder ju i stort sett att den svenska riksdagen bara kommer att få stämpla in olika beslut som kommer ifrån Bryssel. I nästa steg så blir det då inte så stor möjlighet för riksdagen att bestämma vad kommunerna ska göra. Det blir en mer centraliserad EU-stat där beslut fattas mycket längre bort från medborgarna.
– Det här är en ännu större fråga än EMU. Det här rör ju inte bara penningpolitiken utan även utrikes- och försvarspolitiken, handelspolitiken och jordbrukspolitiken. Det finns även direktiv som snärjer in skattepolitiken.

Ett omfattande kampanj- och informationsarbete väntar de 2 400 medlemmarna i Nej till EU. I ljuset av det faktum att det europeiska politiska etablissemanget vill se Lissabonfördraget antaget ser oddsen för framgång dystra ut.
Jan-Erik Gustafsson himlar lite med ögonen, som för att antyda att det inte skulle vara någon anledning att inte försöka driva frågan. Sedan säger han:
– Ju mer diskussionen om detta kommer igång, desto större är utsikterna att det blir omöjligt att undvika en folkomröstning. Jag menar, kärnpunkten i en demokrati är ju att medborgarna är informerade så att de kan fatta välgrundade beslut. Det är ju det demokrati består i.