Part 1 arbetar både snabbt och exakt. Ändå ser det aldrig ut som om han egentligen koncentrerar sig. De raka linjerna tycks komma helt naturligt, de sofistikerade ljuseffekterna gör han liksom lite i förbigående. Men så har Part 1 – eller Enrique Torres som han egentligen heter – också ett antal tusen målningar på sitt samvete. Exakt hur många det har blivit sedan han debuterade 1973, 14 år gammal, vet han dock inte. Han har inte brytt sig om att räkna.

– Men jag har lyxen att kunna skryta om att jag har gjort mycket skada.

När Part 1, inte utan viss nostalgi i rösten, berömmer sig själv för att ha gjort skada ska det inte tolkas som ett utslag av oreflekterad ligism. Snarare hör retoriken ihop med en delvis påtvingad, delvis självpåtagen identitet.

Ända sedan han och andra pionjärer från samma generation började använda den kanvas New Yorks tunnelbanor utgjorde för att utveckla graffitin har stadens sprejkonstnärer levt i ett symbiotiskt förhållande till dess Vandal squad, den arbetsgrupp inom polisen som har till uppgift att stoppa dem.

Vandal squad har kallat graffitimålarna vandaler, och graffitimålarna har gjort tillmälet till sitt eget. Vandal squad har talat om att graffitimålarna förstör, och graffitimålarna har själva börjat tala om att förstöra.

Själv målar Part 1 främst lagligt sedan många år, och det var länge sedan han på allvar var föremål för ordningsmaktens intresse. Att motsättningarna finns kvar är dock uppenbart.

– De där poliserna har gjort mycket smutsig skit mot människor. Det är synd att det måste vara så.

Själv värjer sig Part 1 mot etiketten pionjär.

– Jag hade de riktiga pionjärerna framför mig, så jag utvecklades från dem, gjorde framsteg, och så kom nästa generation. Man kan säga att jag var mitt emellan två generationer, och det är någonting positivt. Jag lärde av mina förfäder och följde i deras fotspår och förde det sedan vidare till generationen efter mig. Jag var i en väldigt unik position, och det är jag tacksam för.

Många skulle dock hävda att oviljan att erkänna den egna banbrytande insatsen beror på överdriven ödmjukhet. Som en del av den grupp graffitimålare som kallade sig The death squad deltog Part 1 i att utveckla formen wildstyle – den intrikata, rikligt ornamenterade och svårlästa stil som kom att bli synonym med begreppet graffiti.

New York var under det tidiga 1970-talet en dynamisk plats, och kanske var de förutsättningar – de motsättningar och den sociala marginalisering – som storstaden inrymde nödvändiga för att föda en konströrelse som redan från början var intimt förknippad med både egenmakt och lagbrott.

– Det fanns en slags identitet som behövde ett uttryck. Vissa sökte sig till gäng, andra till våld. Sedan hade du det här som kallades graffiti och det gav många människor, inklusive mig själv, möjlighet att frigöra den här kreativiteten och allt som följer med den.

I dag har den då lokala konflikten mellan New Yorks graffitimålare och polisens Vandal squad spridit sig över världen.

I princip överallt målar människor graffiti, i princip överallt utsätts graffitimålarna för repression.

– Ingen visste att det skulle bli ett globalt fenomen. Nu är det 2009, säger Part 1 och slår ut med armarna. Det säger verkligen någonting om konstformen. För det är en konstform, och vi vill att det ska förbli så.

Efter att under några intensiva år ha koncentrerat sig helt på tunnelbanenätet började Part 1 istället fokusera på väggar, där mer tid och ansträngning kunde läggas på målningar som fick sitta längre.

– Jag började måla mer i området där jag själv bodde, säger han.

I dag är Part 1 konstnärlig ledare för ansedda Graffiti hall of fame, ett utomhusgalleri i hans hemkvarter i Spanish Harlem där den muralmålningstradition han också varit delaktig i att utveckla manifesterar sig i hundratals kvadratmeter stora verk.

Muralmålningarna skiljer sig i flera avseenden från exempelvis tunnelbanegraffitin. Att uppföra en muralmålning är inte att ”göra skada”, det lokala samhället involveras ofta i valet av motiv och till viss del representerar de en slags folklig förankring som graffiti aldrig haft i Sverige. Som graffiti aldrig haft på särskilt många andra platser än i det New York där Part 1 utvecklade den nyfödda konstformen.

– Städer gör människor till kriminella om de målar vad de vill, säger han. Det är det problem vi har i varje kvarter över hela världen. Men långt ifrån alla tycker illa om graffiti, svarta och latinamerikanska kvarter i New York låter oss göra muralmålningar och målningarna blir en del av deras kulturarv.