Den katalanske skådespelaren och regissören Albert Boadella har beskrivit Lucio Urtubia som en ”Don Quijote som inte slogs mot väderkvarnar utan mot en verklig jätte”. Att jätten i Lucios fall var verklig är dock inte den enda skillnaden mellan honom och Cervantes tragiska hjälte. Medan Don Quijote blev illa åtgången i sin dust med väderkvarnarna klarade sig Lucio väsentligt bättre.

Han föddes 1931 i byn Cascante i norra Spanien. Den brist som präglade barndomen har han aldrig sett som någonting negativt. Tvärtom. De knappa omständigheterna var en katalysator.

På besök i Sverige, inbjuden av fackföreningen SAC, förklarar han varför.

– Vad är fattigdom? En fattig är en person med ett handikapp, som är sjuk. När man är fattig och har lust att leva tappar man respekt, det är själva kärnan i att vara fattig på ett positivt sätt.

Som femte barnet i en familj där fadern, till följd av kommunistsympatier, trakasserades av Francos regim uppvisade Lucio tidigt en talang för att attackera systemet inifrån. När han tvångsvärvades till armén organiserade han ett sinnrikt system för att smuggla ut hett eftertraktade nödvändighetsartiklar att sälja på efterkrigstidens svarta marknad. Med pengarna som han stulit från fascisterna på fickan deserterade Lucio och flydde 1954 till Paris.

I Paris tog han anställning som murare, vilket han fortfarande presenterar sig som. Trots alla de epitet som skulle kunna läggas till hans namn menar Lucio att han först och främst är arbetare. Under de decennier han var efterspanad som rånare och förfalskare missade han aldrig, enligt egen utsago, en dag på arbetet.

– Arbete är det som gör individen till det den är, utan arbete så är vi ingenting. Ingenting kommer från himlen, vi måste skapa allting. Och det tar mycket tid. Det tar tid att bli lärare eller snickare. Det krävs hårt arbete.

Medan Lucio kom i kontakt med Fédération anarchiste och blev bekant med bland andra André Breton och Albert Camus fortsatte motståndet mot diktatorn i hemlandet. Och det var då han ombads gömma en av detta motstånds mest mytomspunna gestalter som Lucio själv blev en del av det. Francesc Sabaté Llopart – eller El Quico – hade rånat banker sedan Lucio var ett spädbarn, och de fann sig snart tillrätta i rollerna som mentor och lärjunge.

Hur många bankrån Lucio deltog i vill han inte uppge, men det rör sig om åtskilliga. Och han är stolt över dem.

– Det är klart att jag är stolt över att jag har stulit från bankerna. Om jag däremot hade stulit från en arbetare eller en fattig hade jag ju skämts. Det finns ett spanskt ordspråk som lyder: ”El que roba a un ladrón tiene cien años de perdón.” Den som stjäl av en tjuv har hundra år av förlåtelse. Och bankerna är tjuvar. Men jag är arbetare, jag har aldrig stulit för att ge till mig själv.

Pengarna gick till att finansiera motståndskampen. Lucio beskriver de år då han kämpade mot Franco som de bästa i sitt liv.

– Att för sig själv kunna bevisa att man har kraft att sätta sig emot ger en väldig tillfredsställelse. Att göra bra saker är en stolthet. Det gör en stolt.

När Sabate 1960 dödades av fascisterna under en kanske alltför oförvägen resa till Katalonien hade Lucio redan förfalskat i flera års tid. Till en början rörde det sig om id-handlingar för flyktingar från Spanien och efterlysta revolutionärer. Men Lucio, som visade sig ha en sällsynt fallenhet för hantverket, insåg att potentialen var större än så. Tillsammans med ett nätverk kamrater började han trycka falska sedlar för att finansiera dels kampen mot Franco, dels andra radikala rörelser i Europa och världen. Stödet villkorades, påpekar Lucio, aldrig utifrån hans egna åsikter om hur kampen skulle bedrivas. Vilket, även om han inte avslöjar detaljer om vilka, innebar att det kom grupper vars metoder han ogillade till godo.

– Man kan solidarisera sig utan att hålla med. Det är ingen som har hela lösningen. Varken kyrkan eller marxisterna eller anarkisterna. Inte någon. Om det vore någon som hade det då vore ju saken klar, men eftersom ingen har det måste vi solidarisera oss. Och ju mer någon tror sig ha lösningen desto värre blir det. Kyrkan trodde sig ha lösningen, en massa regeringar säger att de har lösningen, men det enda som är värt något är att man arbetar och kämpar.

Då Ernesto ”Che” Guvevara 1964 besökte Paris lyckades Lucio utverka ett möte. För den kubanske inrikesministern presenterade han sin ödmjuka plan: att underminera dollarns ställning som världsvaluta genom att översvämma marknaden med falska sedlar. Che var inte imponerad.

Kanske var det besvikelsen över att ha blivit så kallsinnigt behandlad av ikonen som drev Lucio att ett drygt decennium senare bevisa att han inte behövde det revolutionära Kuba i ryggen för att skaka om världsekonomin. Istället för att angripa världens dominerande valuta attackerade han dåtidens största bank, Citibank. Lucio förfalskade de resecheckar som var bankens största inkomstkälla. Förfalskningen var så omfattande att Citibank tvingades sluta att acceptera sina egna checkar, med störtdykande aktiekurser som följd.

När franska polisen med hjälp av utländska underrättelseorganisationer slutligen lyckades spåra operationen till Lucio ville banken se blod. Lucio hade dock trumf på hand. Utredningen hade inte lyckats finna tryckplåtarna, och medan Lucio satt i förvar cirkulerades fler falska checkar än någonsin. Citibank svalde sin stolthet och förfalskaren från den fattiga byn i norra Spanien bytte, efter medling från högt uppsatta franska politiker, plåtarna mot sin frihet.

När Lucio efter ett av världens största bedrägerier, efter några månader släpptes fri fortsatte han att arbeta som murare. Han skaffade också en lokal där han fortfarande driver ett mindre kulturhus. Dörren står, säger Lucio, alltid öppen utifall någon vill hälsa på.

– Ibland får jag frågan varför jag inte gör en restaurang eller ett garage av mitt lilla kulturhus och tjänar pengar på det, men i mitt kulturcenter är porten alltid öppen. Folk kommer för att dricka lite vatten eller låna telefonen. Jag blir lycklig av det. Det lilla jag kan ge gör mig lycklig. Det är så man blir lycklig, av att ge till andra, inte av att starta en garageverksamhet.