Jag mår bra nu, det är igen fara, försäkrar Ulrika Andersson. Jag hade väldig tur eftersom kulan bara gick genom vadmuskeln, även om det är väldigt nära knät. Jag kommer inte att få några bestående men.

Som en del av International solidarity movements, ISM:s, närvaro för att dokumentera och försöka dämpa den israeliska militärens våldsutövning befinner hon sig sedan knappt två månader i den palestinska byn Ni’lin på Västbanken. När hon lämnade Göteborg var hon medveten om att hon gav sig in i en högriskzon. Israels folkrättsvidriga separationsbarriär, som just nu byggs genom byn, har slagit hårt mot Ni’lin. Stora delar av de olivfält som utgör den enskilt viktigaste källan till invånarnas försörjning kommer att antingen förstöras eller befinna sig på den bortre sidan av muren. När barriären är färdigbyggd kommer byn i praktiken att vara avskärmad från omvärlden.

– De ekonomiska problemen drabbar alla, men det blir väldigt specifikt när man blir av med sina odlingslundar. Sedan kommer muren att leda till total isolering eftersom man ringar in Ni’lin och grannbyarna. Den enda vägen ut härifrån blir en tunnel som Israel kontrollerar. I framtiden kommer folk som jobbar eller studerar i Ramallah inte kunna bo kvar här.

Men Ni’lin har gjort motstånd. Sedan i maj förra året anordnas regelbundna demonstrationer mot murbygget. Men opposition mot ockupationsmakten är ingen tebjudning. När invånarna protesterat mot att berövas sin tillvaros grundläggande förutsättningar har israeliska styrkor svarat med väpnat våld.

– På ett halvår har de skjutit ihjäl fyra pojkar. Jag var med när den yngsta, som bara var tio år, sköts i huvudet. Det kan man sätta i relation till att tre civila israeler dödades under Gazainvasionen, säger Ulrika Andersson.

Det var under en av dessa protester, i anslutning till fredagsbönen den 30 januari, som hon själv föll offer för militärens eldgivning. Demonstrationen splittrades snabbt efter att Israels armé attackerat med vapen som brukar kallas ”icke dödliga”, men deltagarna dröjde sig kvar i mindre grupper. Det var när dessa skulle återvända till byn som militären valde att skjuta skarpt.

Vilka konkreta militära överväganden som motiverar beskjutning av en retirerande folkmassa har Ulrika Andersson svårt att svara på.

– De skjuter mot präster, mot internationella observatörer, mot alla. Det finns inga klara svar på varför. Ibland använder de Ni’lin som ett träningsfält. De använder tårgas här som är mycket farligare än den vanliga. På arabiska kallas den för ”missilen”. Behållaren är mycket tyngre och farlig att träffas av, om man träffas i huvudet är det direkt livshotande. Det har hänt mycket i medieskuggan av Gaza.

– De som väljer att demonstrera utsätter sig för väldigt stor fara, de unga killarna är rädda. Innan var det mycket våld men de sköt inte skarpt på samma sätt som nu. I dag maskerar sig pojkarna, det gjorde de inte i somras. Många av dem sover inte hemma för att arresteringsrisken är så stor.

För Ulrika Andersson föddes beslutet att göra den repression som är vardag i de ockuperade områdena till sin egen ur frustration. Över hur Israel konsekvent kan ignorera FN-resolutioner utan att världssamfundet agerar och över hur ett folk som har all internationell rätt på sin sida likväl kan vara fullständigt rättslöst.

– Det är tragiskt att omvärlden låter Israels ockupation pågå för jag är övertygad om att Israel inte kommer att avsluta den på egen hand, säger hon. Palestinierna har inte tillräcklig kraft att upphäva den själva, och EU sanktionerar den genom frikostiga handelsavtal. Det talas om att vi ska ge bistånd för att bygga upp Gaza igen. Det är snällt och fint att sätta lite plåster på såren, men var befann vi oss när 1 300 slaktades?

ISM:s arbete organiseras utifrån kontakt med det civila samhället i Palestina. Något som innebär att nätverket verkar där det finns önskemål om internationell närvaro. Oavsett om detta innebär att skydda lantbrukare från aggressiva bosättare eller att – bokstavligen – ställa sig i skottlinjen mellan ockupanternas militär och ockuperade civila.

Men som Ulrika Andersson ser det finns det ett angeläget arbete att utföra på hemmaplan också. Någon måste pressa de folkvalda att sätta press på Israel, och någon måste säga ifrån när ockupationen börjar betraktas som en självklarhet.

– I dag har ockupationen normaliserats, man diskuterar bara enskilda händelser och inte ockupationen i sig. Det är tragiskt att man ser det som en konflikt mellan två jämbördiga parter. Ibland låter det nästan som att det är Hamas som ockuperar Israel.