I Malin Lindroths starka pjäs öppnar sig för en makalös teatral och visuell gestaltning. Magnifikt lyfter Fia Adler Sandblad fram den, av Edmund Rochester - godsherren i Brontës roman - undanskuffade, förment galna och inlåsta Bertha Mason. Ned från 1800-talets dunkla vindsutrymme stiger hon fram i dagens ljus, och föreställningen återskänker henne därmed ett nog så välförtjänt utrymme i världslitteraturen som någonsin Jane Eyre.

Malin Lindroths pjäs beskriver Berthas historia, från ett föraktat kreolskt ursprung till Rochesters främst ekonomiskt bottnade transaktion för att vinna fördelar ur ett ingånget äktenskap och hennes stadigt djupnande förakt för svassande lorder och ladies på godset Thornfield Hall. Det är en berättelse både om grymt svek och en till en början blint trevande kärlek som överraskande väcks till liv långt ut på hatets rödglödgade gräns.

Långt efter att Rochester, efter ett av Berthas hånfulla utbrott, låst in henne på vinden, lyckas hon få tag i sin väktares nycklar och tar sig nedför trappan, i akt och mening att ta hans liv.

Men hennes och hans åtskilda liv på Thornfield Hall tar, ur hennes höjda kniv mot hans sovande gestalt, en diametralt annorlunda vändning. Han vaknar, kniven glider ur hennes hand; plötsligt befinner de sig under täcket, inbegripna i ett groteskt präglat famntag som natt efter natt djupnar under Berthas tioåriga vistelse på vinden. Ända tills guvernanten Jane Eyre uppenbarar sig för att undervisa det barn som Rochester svekfullt har undanhållit henne. Fia Adler Sandblads gestaltning är storartad; huset, dess invånare och framför allt Berthas utsatthet framträder med en sådan dramatiskt gripande kraft att jag inte på mycket länge varit med om en så starkt bottnad gestaltning.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.