Baserad på ett iranskt epos av den sufiske poeten Farid ud-Din Attar från 1177 använder sig Sossna av Peter Brooks berömda 70-talsbearbetning.

Masthuggsteaterns samarbete med scenskolans avgångsklass är till stora delar lyckosamt men Rolf Sossnas djärva kollektiva satsning är inte oproblematisk. Visst presenterar sig var och en av pjäsens fåglar med egenheter och svagheter men inte med tillräcklig kraft för att förstärka helhetsintrycket. Det blir litet för splittrat och på för stort avstånd. Scenografin, över vars maffiga skateboardramp scenens fåglar illusoriskt både lyfter och landar i ljudligt skriande flockar, gör också tjänst som ett förött landskap av jordiskt resursslöseri under fåglarnas mödosamma väg mot en räddande gudom. Men spelet sluts samtidigt in mellan rampväggarna.

Möjligheten till identifikation med kollektivets individer försvåras därmed, även om fåglarnas enskilda karakteriseringar sker med stor värme och humor. Trots en viss ojämnhet mellan Masthuggsteaterns samspelta aktörer och den stora elevgruppen, och trots en del väl storvulen New age-retorik, lyckas ändå uppsättningen samla en spelenergi tillräcklig för att levandegöra såväl pjäskonfliktens hot mot vår värld som vår skyldighet att se oss i den gudomliga spegel som för var och en avslöjar vilka vi innerst inne är.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.