Hela rader av dem i "bokhyllan" som byggts av sockerlådor. Lådornas trä överklätt med blommönstrad tapet. Alla mina egna indianböcker med gröna bokryggar och krigstidens ganska dåliga papper. Underbara äventyr runt Ohioþoden, Klippiga Bergen eller på prärien.Att dessa berättelser egentligen följde samma mönster, att scener och händelser upprepade sig i bok efter bok, uppfattade jag inte i läsandets iver och þykt. De blodtörstiga indianerna som brände nybyggarnas timmerhus och dödade de vita männen. Släpade bort deras kvinnor som Þck räddas ur sin fångenskap av den tillskyndande hjälten. Ofta assisterad av en indian som brutit med sina ondskefulla stamfränder och underkastat sig européernas värld. En god och Þn indian; men han borde vara underdånig och okunnig i allt utom begåvningen att spåra upp och prisge sina egna. Som de människor i Irak vilka i dag – i sitt land – går ockupationsmaktens ärenden.

Filmer, böcker och ungdomstidskrifter berättade alla samma saga. Ingen av oss tvivlade en sekund på berättelsernas moral. Såg aldrig propagandan som byggts in. Ingen frågade sig varför indianerna brände européernas hus.Jag läste mig in i denna nybyggarvärld på fyrtiotalet men J F Cooper inledde genren runt 1820. Med betydligt mer soÞstikerade berättelser, får vi väl erkänna. Men under så lång tid verkade alltså dessa berättelser i våra sinnen. Med sitt hat mot ursprungsbefolkningen. Senare hårt understödda av filmer med samma tema.Så upptäckte jag så småningom hur "erövringen av västern" eller rättare hela ockupationen av Nordamerika egentligen såg ut. Denna verkliga etniska rensning. Utrotandet av ett helt folk.Men någonstans levde romantiken kvar i mig. Förvandlad till en böjelse för äventyrsberättelser i vidare bemärkelse. En förkärlek för äventyrsvärldar som det tog mycket arbete och lång tid att tvätta ur. Ser jag tillbaka så fanns ju där förakt för "färgade" i all fiktion som iscensatts i exotiska sydliga miljöer.

Indiansagan är nu – efter alla dessa årtionden – ofÞciellt vänd i sin motsats. Indianerna till slut sedda som offer i kampen för sina livsområden. De är i dag förvandlade till de tappra och mörkhyade hjältarna. Hos en del författare och en del filmskapare, men inte alla. Och de välmenande socialister som en gång vände mina sinnen mot en vidare realism Þck vänta länge på att få rätt i debatt och samhälle. Rätt om rasism och etniska rensningar. I den större världen och i historiskt perspektiv.Min pojkboksvärld satte andra spår. Lärdomar som finns där ännu. Jag läste ju inte "þickböcker". Nästan aldrig. Så permanentades ett uppror mot kvinnorollen och kvinnors underkastelse. Ett uppror som följt med hela vägen.

Hos mig vreds propagandan som riktats mot en folkgrupp till ett könsuppror i en annan värld. Dessa så förenklade berättelser innehöll roller jag kunde gå in i. Stridsroller. Fick mig att fjäska med min vuxna omgivning för att få lov att skjuta med jaktgeväret. En aktivitet som jag starkt gillade trots att rekylen gjorde så fula blåmärken i min axel. Fick mig att resa ut i Europa som sextonårig naiv och okunnig liten tjej. Leta efter äventyret och det främmande som kunde finnas därute. Slippa vardagens begränsningar. Ett beteende som då inte var tillåtet för en þicka.

Det är nu i dag och i detta land möjligt för en kvinna att leva ett eget liv. Möjligt i vissa sammanhang, i vissa sociala grupper.Femtio år är dock en lång väg och för litet har uppnåtts. En skribent i min dagliga tidning påpekade mycket klokt att detta med feminism och hela den diskussionen är begränsad till vissa kretsar. Men att "folk i allmänhet" inte på något sätt är övertygade feminister. Hånskrattar mest åt begreppet och fortsätter förakta kvinnor som andra klassens medborgare och andra klassens löntagare. Eftersom min mesta omgivning agerar och tänker just så får jag ge denna skribent rätt.Men þickan med svärmeriet för geväret och stigen utmed indianernas flod fortsätter att tänka som hon vill. Och vi har blivit många. Som har nått vår station på olika vägar. Kanske är jag ganska ensam om pojkboksvägen.