Söndagsmorgonen den 26 december år 2004 befann det sig mycket folk längs Nagapattinamområdets stränder. Fiskare som tömde sina nät på fisk, familjer på utflykt, försäljare och vallfärdande kristna till kyrkan i Vellankanni. Enligt officiella siffror dog 6 000 människor här. Lokalborna hävdar att siffran är minst den dubbla. Nagapattinamområdet var på grund av sin utsatta position längs den sydöstra delstaten Tamil Nadus kust ett av de hårdast drabbade områdena i Indien.
Fiskaren Murti sitter utanför sitt vita betonghus och lagar sitt fiskenät. Solen håller på att gå ner i Nya Kallar, ett område som byggts med biståndspengar efter tsunamin. Gamla Kallar, fiskebyn vid havet där han bodde tidigare, finns inte längre.
- Jag förlorade min gravida fru och tre barn tillsammans med mitt hus och min båt. Nu har jag en ny familj, en bättre båt och ett bättre hus, men sorgen finns kvar.

Flodvågen slog inte endast ut de människor som befann sig vid eller livnärde sig av havet. Även jordbruket drabbades hårt. I Predaramapuram en kilometer från kusten står bonden Ramakrishnan i en prunkande grönska och matar sina getter som han räddade från att drunkna då flodvågen kom.
- Tsunamin förstörde min skörd och gjorde så att jag inte kunde odla på ett år. Havsvattnet försaltade jorden vilket gjorde det omöjligt att bruka den.
- Med hjälp av ekologisk odling har jag lyckats återhämta mig igen. Min inkomst är långt ifrån vad den var tidigare men har långsamt förbättrats, säger Ramakrishnan.
Under de närmsta månaderna efter tsunamin samlades gigantiska summor pengar in till de drabbade länderna. Det har uppskattats att för varje tsunamidrabbad skänktes det 7 000 US-dollar. Enbart i Nagapattinamområdet registrerades hundratals nya biståndsorganisationer med syftet att hjälpa katastrofens offer.

Jesitha är projektkoordinator på Kudumbam, en lokal organisation som arbetar med hållbart jordbruk och landsbygdsutveckling.
- De flesta hjälpinsatserna gick till drabbade fiskare. Det var ingen som tänkte på hur bönderna och deras jordar och vattenreservoarer drabbades.
Kudumbam var den första organisationen som arbetade med att påkalla uppmärksamhet för behovet av återställning av jordar och vattenreservoarer efter tsunamin. De första månaderna dränerades saltvatten och havslera från böndernas jordar som i vissa områden var täckta i upp till en meter lera och vatten.
För att få bönderna att kunna komma igång att odla igen har Kudumbam startat självhjälpsgrupper för bönder där de erbjuder utbildning och mikrolån så att bönderna ska kunna starta upp ekologiskt jordbruk. Även självhjälpsgrupper för män och kvinnor inom andra delar av jordbrukssektorn har startats upp såsom get och hönsutskänkning. Självhjälpsgrupperna minskar beroendet av lån hos ockrare till hutlösa räntor som de oftast aldrig kan betala igen vilket orsakar ett liv i ohjälplig fattigdom.

Oavsett hur mycket omedelbara resurser som tillhandahålls i en katastrofsituation så täcker de sällan de långvariga effekter som uppstår. Och sällan förhindrar insatserna efter en katastrof att nästa ska ta plats. Därför handlar det slutligen om att jobba långsiktigt och satsa resurser på de problem som marginaliserar miljontals människor i Indien och världen över, menar Jesitha.
- Att uppnå en hållbar tillvaro för Indiens många fattiga bönder och de miljontals människor som är beroende av dem genom att satsa på hållbar utveckling måste bli ett kontinuerligt mål. För regeringar, biståndsorganisationer och privatpersoner tillsammans.