Det är ett familjedrama, mer likt O'Neills Lång dags färd mot natt än Lars Norén, men med en skruvad humor som ibland, inte olikt den senare, låter skräckblandat tillspetsade situationer balansera på den vibrerande gränsen mot fars. Pjäsen är skickligt byggd med dramaturgiska finesser, som tålmodigt håller på personernas underliggande motiv och låter spelets spänningsfält agera med blickar och åtbörder.
De fyra i familjen skall, mer eller mindre motvilligt, fira jul i fritidshuset. Där finns fadern Nils, karriärregissör, sonen Henrik, misslyckad författare, hans fru Kerstin som utbildar sig till läkare och så Judith, psykiskt sjuk dotter, för vars skull man återigen har samlats. Som en skugga vilar den avlidna moderns minne över de församlade; som en vag aning av en förgången tid sjunger hennes närvaro genom Ellen Osengs enkla scenbild. Gardinerna, rummets murriga färger, väggarnas bilder, utgör tysta men vältaliga vittnesmål om något som för alltid gått förlorat. Till vänster tronar julgranens memento över gåvornas tid, men redan under de allra första replikerna anar man att det hela kommer att gå åt skogen.

Det är en ren njutning att se Carl Harlén agera i ett sammanhang utan den minsta likhet med Teater UNO: s pedagogiskt raka spelsätt. I faderns roll har aktören getts rika möjligheter att utforska mänsklig, för att inte säga en viss manlig, patetik, något som han också i lika rikt mått ger uttryck för i spelets hela spännvidd. Som sonen Henrik låter Josef Harringer konfliktens undertryck skickligt beröra såväl ansiktets skälvningar som kroppsspråket, medan hustrun med ett stundtals maliciöst leende, ordlöst berättar något som vi inte skall inse förrän senare. Anna Hjertén Grahm gör Judith; när hon först i andra akten uppenbarar sig framstår hon, i jämförelse med de andra, som ett strålande under av psykisk friskhet.

I pjäsens sista, kanske inte helt överraskande men ändå chockartade, minuter sluter Kärrbrink dramats komplexitet med så smärtsamt kännbara medel, att jag inte på länge blivit så starkt berörd. Frågan som denna föreställning ställer är brännande tidlös; är det inte i själva verket den så kallade normaliteten som är allra sjukast?

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.