Med debuten Tusen nålar (1999) visade Stefan Lindberg att han var en mästare i genren - den korta berättelsen. Lindberg visade upp en sällsynt förmåga att vända och vrida på den vardagliga och bekanta tillvarons rutiner och trivialiteter så att den plötsligt framstod som mystisk och ja, ovanlig i all sin vanlighet.
Efter den följande romanen Min terapi (2002), som även den var ytterst läsvärd, är det glädjande att han nu återvänder med en ny samling noveller.
Jag känner att jag vill skynda på läsningen för att komma framåt i dessa underfundiga historier, men stoppas upp i Lindbergs hårt bearbetade språk. Man måste ge berättelserna tid.

Titelnovellen handlar om den obemärkte författaren Frans Högström som plötsligt en dag får ett samtal från Lars Lagerbäck, förbundskaptenen i fotboll. Frans erbjuds en plats i landslaget och succén är omedelbar. Han blir sedan proffs i FC Barcelona där fotbollssveriges kelgris, och Frans tidigare barndomskompis, Goran Stankovic spelar, förutom stjärnor som Ronaldinho och Puyol.
Långsamt börjar de två barndomskamraterna att byta identiteter. Frans förlorar förmågan att skriva medan Goran smittas av kärleken till orden och författandet.
Det är en lekfull existentialistisk berättelse där författaren förlorar möjligheten att skriva sin egen livshistoria. Goran däremot, som fångats i en kollektiv pojkdröm, har modet att stiga av framgångståget och förverkliga sina egentliga drömmar.
En moderniserad Frankensteins monster erbjuds i novellen Prototypen, där tre unga reklamare under en firmafest konstruerar en levande varelse. Den galne vetenskapsmannen är här utbytt och de som istället har makten att (om) forma dagens människor är företrädare för informationssamhället.

Min favorit är annars den ironiska och hårt skruvade Den sista berättelsen. Det är en framtidsskildring där människor lever enkom för litteraturen. Poeten Göran Sonnevi är en självklar idol och människor slåss för att få biljetter till dennes framträdande i Globen. Arbetare sätter sig i skrivarlyan när de kommer hem efter jobbet och med barnen diskuterar man metaforer och narrativa grepp.
I detta samhälle möter vi en mycket sorgsen författare. Han är den ende som ser bortom alla beskrivningar av verkligheten och förgäves försöker övertyga sina närmaste om att: 'Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld.'