Olalekan Adisa, som Fria Tidningar skrev om i augusti 2005, är en av dem som tvingats lämna sitt barn i Sverige för att söka uppehållstillstånd. Han fick avslag på sin asylansökan för drygt två år sedan och hade då en dotter i ettårsåldern.
– Migrationsverket brydde sig inte ett dugg om att jag hade en dotter, säger han lite bittert.
Han skickades till sitt hemland Nigeria för att fylla i en ansökan om uppehållstillstånd med grund i anknytning till sin dotter. Förhållandet till dotterns mamma hade spruckit redan vid flickans födsel.
Till sin hemstad Kano vågade han inte åka, eftersom där finns starka motsättningar mellan kristna och muslimer. Hans pappa som var predikant mördades för några år sedan och det var då Olalekan Adisa flydde till Sverige. Han var ungdomsledare i samma kyrka som pappan.
Istället åkte han nu till Lagos och bodde hos sin bror för att vänta på sitt uppehållstillstånd. Men redan på flygplatsen fick han problem. Han togs in på ett nio timmar långt förhör och misshandlades av polisen.
– Jag riskerade inte bara att förlora kontakten med min flicka, utan också mitt liv.

Olalekan Adisa fick vänta i sju månader på uppehållstillståndet och när han kom tillbaka hade dottern glömt honom. Hon vägrade att bli kramad av sin pappa och drog sig undan.
– Nu har vi en bättre relation. Men det tog sex månader att bygga upp den igen.
I dag träffar Olalekan Adisa dottern som är tre och ett halvt år en helg varannan vecka. Snart ska hon bo hos honom en vecka i månaden, eftersom han är ledig från jobbet då. Han har också fått ännu en flicka som nu är 18 månader, med en annan kvinna som han bor tillsammans med.
– Även relationen till min äldsta dotters mamma, som försämrades när jag var borta, är bättre nu.