Den 10 januari öppnade konståret 2008 på allvar. Samtidskonstverk tycks under den rådande finansiella högkonjunkturen åter beaktas som åtråvärda investeringsobjekt, på ett sätt som de inte har gjort sedan konsthaussen under slutet av åttiotalet. Detta i kombination med att en rad av Stockholms mest prestigefulla gallerier det senaste året har samlats på samma kvadratkilometer i Vasastans nordvästra hörn och nu dessutom passar på att inleda säsongen samtidigt efter jul- och nyårshelgernas kulturella stiltje, gör att det blir en invigning med lätt hysterisk touch. Kanske gör även den stoppade entréreformen till museerna sitt - på gallerierna är det alltid fri entré.

Klungor av lätt till måttligt berusade besökare - konstnärer, gallerister, samlare, studenter, kritiker, institutionsfolk och andra intresserade - vandrar mellan gallerierna med vinfyllda plastglas i handen, vänligt nickande åt bekanta till höger och vänster; ibland utväxlande kramar och kindpussar. Inte något konstigt i det, men under de drygt femton år som jag gått på vernissager har jag aldrig upplevt någon lika uppskruvad stämning. Det påminner om hur jag föreställer mig att det var under den förra konsthaussen, även om jag intalar mig att det var lite roligare och mer dekadent den gången.
Visst känns det som något av ett jippo, men kanske behövs det för att skapa uppmärksamhet. För även om bildkonsten tycks vara på frammarsch i ekonomin så känns det som om den har förlorat i position i den allmänna mediedebatten, och själv föredrar jag i alla händelser konstjippon framför sportjippon.

Crystal Palace är ett galleri som inte bara är nytt i området utan nytt över huvud taget. Vernissagen med gruppen We work in a fragile material är trevlig men det är samtidigt så packat med folk att det inte går att betrakta något annat än de andra besökarna. Stöter ihop med min kompis Magnus, vi konstaterar att dylik trängsel fungerar bättre på dansgolvet än på utställningar och enas om att det dansas för lite på vernissager.

På Mia Sundberg Galleri visar Patrick Nilsson en svit vackra pastellteckningar i lätt naivistisk ton med ett utstuderat fågelperspektiv och stram frontal komposition. När man kommer närmare förgrundens små myllrande figurer upptäcker man att motiven är groteska, våldsamma scener som hämtade ur datorspelet Grand theft auto. Det påminner också om Henry Dargers bildvärld som för några år sedan visades på en uppmärksammad utställning på Magasin 3, inte bara i stil och tema utan också i komposition och en fäbless för massiva molnformationer.
Där och då kände jag mig lite generad av att tillsammans med en massa andra städade och prydliga individer vandra runt och titta på enstöringen Dargers vildsinta bildskatt, som han själv sannolikt aldrig tänkt sig skulle visas för allmänheten (de började ställas ut först efter hans död). Det fanns ett drag av freakshow i lockelsen. I mötet med Nilssons bilder upplever jag ett motsatt problem - och kan inte låta bli tycka att blandningen av skira teckningar och våldsamma scener känns lite sökt.

Också i Juan Pedro Fabras utställning på Brändström & Stene är våldet allestädes närvarande. I verket Barett banner där maskingevären för tankarna till en medeltida vapensköld handlar det om synliga symboler, medan det i titelverket, videoinstallationen Juba - an intimate history of sniping, handlar om en osynlig prickskytt som skjuter amerikanska soldater i Bagdad.
Skulpturen Ephialtes som sitter uppe i ett hörn, 'dold' av ett grönt kamouflagenät, ter sig närmast komisk i gallerirummets vita kub.
Angående att verka utan att synas kommer jag att tänka på en film jag såg en gång om stealth-flygplan. En av konstruktörerna berättade att de kommit fram till att det rent tekniskt mest optimala vore att måla dem pastellrosa, men att militärledningen vägrat låta dem göra det. Generalerna hade menat att soldaternas självförtroende vägde tyngre än teknisk rationalitet - hur skulle det se ut om de tuffa stridspiloterna tvingades bomba sina mål från rosa flygplan?
Och visst, säkert hade de rätt. Kamouflage är snyggt, tufft och skrämmande. Och alldeles, alldeles fruktansvärt. Fabras verk laddas av att han gestaltar denna dubbelhet, det finns rum både för kritik mot och fascination för krigaren.
På Brändström & Stene möter jag en vän som med en grimas varnar för Andréhn-Schiptjenkos utställning med Olle Borg, och förklarar att den var så dålig att han ville ha tillbaka de fyra minuterna av sitt liv som han lagt ner på den. Och av ett dylikt smakomdöme kan man ju inte annat än känna sig lockad, men Borg visar sig vara något av en besvikelse. Det är inte alls så skandalöst dåligt som jag hoppats på, utan ett ganska trevligt dekorativt måleri, i en slags neokonstruktivistisk stil. Däremot lite intetsägande, i alla fall under ett snabbt besök, men svårligen något att uppröras över.

I närheten av de andra gallerierna men ändå lite för sig själv, betydligt närmare tunnelbanan och vägg i vägg med Teater Giljotin, ligger ALP/galleri Peter Bergman. Där visar Anna Bjerger oljemålningar i en utställning som för min del utgör kvällens höjdpunkt. Här är det lugnare, mer likt ett vanligt vernissage, och utställningen får både inleda och avsluta min kväll.
Vissa av verken är förföriskt vackra och flyhänt målade, som Fall med en fallande/flygande skidåkare mot en klarblå himmel och kala, svagt rödskimrande träd. Andra målningar är strävare, lite motspänstiga, och släpper loss först vid det andra besöket. Kanske krävs det ytterligare ett för att utställningen verkligen ska komma till sin rätt.
Bjerger är utbildad i London och denna hennes första separatutställning i Sverige känns som något av en sensation i all stillsamhet.