I Paris-Dakar - Jens Liljestrands skönlitterära debut efter reportageböckerna Made in pride (2003) och Vi äro svenska scouter (2004) - skildras mansrollen i sju noveller.
Liljestrand eftersträvar ett brett perspektiv och här återfinns män, eller blivande sådana, i olika situationer och miljöer, som i ett gym där de misslyckade och svaga har tagit kontrollen, på ett barnkollo där föreställningar om manlighet grundas, eller i en mansgrupp där huvudpersonens önskan är att bli med barn.

Paris-Dakar. Titeln är illustrativ. Den syftar på rallyt där modiga och ensamma män vågar sina liv när de korsar den mäktiga Saharaöknen. I den torra och sterila miljön, där det enda de lämnar efter sig är rökmoln, framstår deras bedrifter än märkligare.
Männen i Liljestrands berättelser befinner sig alla på den breda autostrada som de tror leder dem rätt. De är inne på totalt fel väg.
'Och jag försökte. Det gjorde jag. Men jag orkade inte hela vägen. Jag räckte inte till.' Jens, i novellen Anthem, är en av dem som misslyckats, som har givit upp och erkänt sig besegrad.
Insikten slår honom efter ett katastrofalt bröllop där han agerat toastmaster. Uppdraget bör passa honom - pressekreterare åt en toppolitiker - som är van att ha kontroll och överblick. Och bra går det, till en början, innan bråket med kocken, telefonsamtalen med den flickjagande politikern. Och framförallt innan han bryter ihop totalt och hamnar under bordet med huvudet i flickvännens knä. Liljestrand gestaltar skickligt den laddade atmosfären och ångesten som växer hos huvudkaraktären i takt med att bröllopstårtan i maräng smälter bort.

Gemensamt för männen som vi möter i de sju novellerna är att de är fångade i en föreställning om manlighet och att de på olika sätt vantrivs med den socialt skapade könsrollen. Det verkar nedslående nog inte heller finnas några alternativa vägar.
Den korta berättelsen Jobb beskriver en anställningsintervju och jobbet verkar helt enkelt gå ut på att vara en riktig man.
Liljestrand återger endast den som intervjuar. Den jobbsökande förblir osynlig och återspeglas endast hos utfrågaren: 'Aha, jag förstår. Verkligen spännande. Feminist, ja men vem är inte feminist egentligen /.../ det är trevligt med åsikter. Bara så det inte blir jobbigt.'

Det till synes oskyldiga samtalet utvecklar sig till frågor om makt, kontroll och att rättning i ledet är det som gäller. Känslan är lite av American Psycho, att det bakom den välfriserade ytan döljer sig ett monster vars enda mål är att dominera och 'penetrera'.
Paris-Dakar är en bra samling berättelser även om det finns vissa skönhetsfläckar, som i dokusåpaberättelsen Big Sister, där form och innehåll inte riktigt harmoniserar.
Jens Liljestrand ambitioner är höga och överlag lyckas han väl med att beskriva den manliga förvirringen; att önska sig ett annat liv och att känna syrebristen av en hårt knuten slips.