Ångestfylld tripp i rasande tempo
Still
Kompisarna Nemo, Ivan, Caspar, Saladin och Foggy fördriver tiden med att röka joint efter joint bland de blå höghusen i Hagalund. De förväntar sig ingenting av samhället och ingen förväntar sig något av dem. Sommaren förflyter i ett rus med upp- och nergångar, men för det mesta står allt bara...stilla. Det är en kuslig stillhet, en 'tystnad som skriker' ut sin desperation över att ingenting någonsin kommer att förändras.
Allt är som det alltid har varit. Samma vänner, samma fiender, samma gamla strider mellan rivaliserande gäng blossar upp och mattas av i en värld begränsad till området som i folkmun kallas Blue Hill.
Det är en exklusivt manlig värld som skildras. De få gånger en kvinna nämns är hon antingen en sadistisk socialkärring som hotar att dra in a-kassan, eller en svikande ex-flickvän som ömsom benämns madonna och hora. 'Polare är allt' lyder valspråket, och den är en svikare som försöker att ta sig ur drogandet och våldet för att satsa på en framtid någon annanstans.
Det ligger nära till hands att kategorisera Still som en berättelse om den Äkta Förorten. Men det vore att göra sig skyldig, inte bara till grov förenkling utan till ren felläsning. I likhet med Jonas Hassen Khemiri låter författaren till Still sina karaktärer tala vad som slarvigt brukar kallas Rinkebysvenska. Ett språk som svetsar samman gruppen men begränsar möjligheterna till kommunikation med omvärlden.
Men genom Nemo, berättelsens huvudperson, undergrävs äkthetsanspråket när hans tankar kontrasteras mot det han säger. Det är som att han är två personer. En som strävar efter något annat, men samtidigt känner en stolthet över den plats där han vuxit upp. En som ser igenom hyckleriet i det Sverige som på ytan är öppet och demokratiskt men i verkligheten inte ger sådana som han en chans. Allt medan medelklassens 'söderhoror' tävlar om vem som är mest blatte.
Romanen, som är skriven helt utan punkter, drar iväg i ett rasande tempo. Att läsa Still är som en enda lång tripp, där man förflyttas mellan stadierna euforiskt svävande, kaxig skit-i-allt-attityd och en apatisk likiltighet som lämnar läsaren med en känsla av total hopplöshet. Det enda som finns kvar när allt annat gått åt helvete är att droga ner sig och sväva bort "dit där inget (står) still".
Precis som Ivar Lo-Johansson skildrade den svenska huvudstadens utsatta arbetarklass på 1930-talet ger Hassan Loo Sattarvandi en kritisk röst åt samhällets outsiders på 2000-talet.
Still
Hassan Loo Sattarvandi
Albert Bonniers Förlag
