På Röda Sten valde frilanscuratorn Lisa Rosendal att skicka ut en öppen inbjudan för att sedan dra lott om vilka konstnärer som skulle medverka i utställningen Open Call.
I slutet av april öppnar dessutom även utställningen Tipsa en vän på Bonniers konsthall där man bett ett antal personer att tipsa om unga konstnärer som de tycker gör intressanta arbeten. Med olika utgångspunkter och förutsättningar tycks alla tre projekten ha intentionen att synliggöra den konstnärliga praktikens möjligheter och begränsningar i ett sammanhang fyllt av oskrivna regler.

Lisa Rosendahl skriver i utställningskatalogen: 'Open Call är en omorganisering gjord för att belysa problematiken med att placera konsten i centrum utan att fråga sig hur det möjliggjorts och vilka ekonomiska, politiska och sociala faktorer som gjort den synlig'.
Inom konsten liksom alla andra verksamheter existerar flera lager av system, både hierarkiska och språkliga. I utställningen Open call berör man framför allt två av de här systemen; tema/grupp-utställningen och urvalsproblematiken.
Röda Sten har liksom Liljevalchs vårsalong haft en öppen ansökan som låtit alla som vill söka till utställningen. Men till skillnad från Liljevalchs årligen utvalda jury har Lisa Rosendahl valt att inte själv välja ut de medverkande konstnärerna och deras verk. Hon har låtit sig inspireras av processkonsten och använt sig av den amerikanske konstnären Donald Burgys verk Time- Information # 2. En tydlig formulerad struktur där slumpen avgör innehållet.
I det här fallet, vem som får och inte får vara med. Varje ansökan och bidrag har fått ett nummer och under fem dagar har fem nummer dragits. Vid varje tillfälle har curatorn tittat på de fem framlottade verken och försökt hitta kopplingar dem emellan. När de alla tjugofem verken lottats fram har curatorn bestämt en gemensam nämnare för samtliga arbeten. Det slutliga temat för utställningen blev Entropi.

I katalogen som gjorts till utställningen är hela processen tydligt presenterad med text om utgångspunkten för projektet, konstnärernas ansökningsblanketter, bilder på verken, och curatorns anteckningar. Verken är presenterade i sina grupper om fem och kopplingarna mellan dem är förvånansvärt tydliga. Tyvärr syns få av de här länkarna i själva utställningen. Grupperna är uppbrutna och de 25 verken blir svåra att relatera till varandra. Ett bortfall som kan beskrivas med just Entropi.
Projektets struktur är ett intressant grepp för att komma åt frågor som rör demokrati, urval, mångfald och makt. Open Call är ett experiment och ett tydligt inlägg i en debatt som Rosendahl skriver går att härleda till Daniel Burens inflytelserika text Exhibition of an exhibition från 1972.
Open Call vill prova ett alternativ till de system som kritiserats för att använda konsten som material. Men effekten blir snarare den motsatta då konsten blir ännu mer en summa byggstenar. Skillnaden är dock att här får vi veta varför.