Filmen består av fyra lågmälda och intima intervjubaserade skildringar av olika människoöden vars relation sammanvävs av det faktum att de i olika former fallit offer för effekten av privatisering. Vi får träffa Rosa och Oscar från Bolivia, nyckelpersoner i kampen mot privatiserandet av vatten; den fackligt engagerade brittiske lokföraren Simon; den sydafrikanske aktivisten Bongani som illegalt återinstallerar avstängd el; den filipinske mamman Minda som desperat försöker få råd till sin njursjuke sons dialys. Det är människor som är så utsatta att de blivit tvungna att i olika grad börjat organisera sig och göra motstånd.

Med jämna mellanrum inflikas en taxiåkande Joseph Stiglitz, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne och tidigare chef för Världsbanken, som diskuterar privatiseringens dogmer och riskerna med dem. Han menar att privatiseringens förespråkare gör reklam för en produkt vars innehållsförteckning inte är korrekt och vars effekter inte riktigt vetenskapligt klarlagts och förankrats.
Den stora utförsäljningen har kritiserats för att vara ensidig och onyanserad. Den “andra sidan', storföretagen och de finansiella institutionerna, är med några få undantag förvånansvärt frånvarande. En av filmens motrepliker, signerad IMF, International Monetary Fund, är en ofrivilligt humoristisk propagandaanimation som sterilt skildrar hur en ö förvandlar sin misär till välfärd genom att slopa socialismen och privatisera alla institutioner.
På ett filippinskt privatsjukhus möter vi en överläkare som är mycket entusiastisk över den nya, trevliga och påkostade foajé som byggts och som kommer att locka de som har råd att lägga in sig där. Bristen på en mångfacetterad bild av privatisering kan delvis ursäktas med den absoluta nödvändigheten i att faktiskt berätta dessa historier. Det rör sig om att redogöra vad resultatet kan bli på individnivå för de utan ekonomisk trygghet när vinstintresset får styra i de företag som ska förse dem med det allra nödvändigaste; värme, vatten, el och infrastruktur. Det är en krock mellan det personliga och opersonliga i samhället. Retoriken är, trots sin tydlighet, aldrig överdriven.

Opitz berättande flyter nästan omärkligt på. Några dramaturgiska och pedagogiska strategier återkommer i formen av synkning och kontrastering mellan tal och bild: samtidigt som Simon säger att utförsäljningen av British Rail är “a matter of shame' åker tåget han kör in i en becksvart tunnel, och när det pratas om företagets uppstyckningen ser vi bilden av ett kraschat och itudelat tåg. Det är bild- och klipp-mässigt välslipade 90 minuter.
Att Stiglitz lämnat skyskraporna och intervjuas i en bil nere på gatan indikerar att han gjort något slags resa. Eller det faktum att filmens första klipp är en närbild av denna bils backspegel där vi skymtar en trägande storstadstrafik . En bild som står i bjärt motsatsförhållande till filmens avslutande scen föreställande en sjungande och dansande folkgrupp som samlats för att lyssna på Bonganis berättelser om vad deras gräsrotsrörelse Operation Lights on! åstadkommit i Soweto.
Oavsett hur en betraktare närmar sig filmen politiskt är den måttfullt medryckande och på ett väldigt nedtonat sätt faktiskt spännande.