Synpunkten


Fria Tidningar
Fria.Nu

Frihet till och från

"Någon kanske invänder att bara den suraste radikalfeminist kan vara så pryd och humorbefriad att hon kan ta Klitty-serien på allvar. I så fall är jag den surfeministen och jag ska bilda en anti-ironi-klubb som inte ska läggas ner förrän alla människor i hela världen tar de övergrepp som pågår på allvar och får ett slut på dem.'

Det finns en bild i mitt huvud, som förföljer mig. Jag har själv skapat den, men inte ensam: den kom efter att jag läst första delen av Den Vidrige, Stockholm Frias sommarföljetong. Det är bilden av Fatima, den gamla kvinnan som flytt till Sverige från Kosovo, som av en kommunstyrelseordförande hålls inspärrad, våldtas och skändas, och som dessutom stundtals tycks njuta en smula av behandlingen.

Det finns delar av Den Vidrige som vänder på kön- och maktbegrepp, om man med det menar att kvinnor inte alltid är offer och män inte alltid förövare, att män kan trippa och vädja och kvinnor befalla och misshandla, att det åtråvärda inte behöver vara det som generellt anses vackert eller 'normalt'. Där finns stycken som också jag kan dra på munnen åt, som parodin på anarkistkollektivet och de boendes strävan efter förtrycksfrihet. Men är det bra då? Är det radikalt och viktigt att lyfta fram som kultur- och samhällskritik?

För folk som närmar sig Den Vidrige utifrån något slags queeranalytiskt perspektiv är det nog det. Det är samhällsförändrande eller åtminstone utmanande, och ironiskt. För kvinnor som i verkliga livet tvingats erfara vad det innebär att vara så utsatt som bokens Fatima, är det måhända svårare att uppfatta eller värdera utmaningen och ironin i att läsa om det de varit med om i en följetong vars syfte är att underhålla. Kvinnor behandlas så varje dag, världen över, också i Sverige. Sådana kvinnor läser också Stockholms Fria.

Meningar som 'Seså Fatima, dags att förnya uppehållstillståndet! Hon är så glad att hjälpa till, förstår du. Jag gör dom en tjänst och låter udda vara jämnt, dom får stanna och småpojkarna får vara så länge' har etsat sig fast i mig och det är omöjligt att låta bli att tänka på de kvinnor jag mött, personligen och genom andras dokumentation, som har gått igenom sådant, även om förövaren inte varit kommunstyrelseordförande (om det nu skulle göra någon skillnad i sammanhanget).

Jag tycker att Anastasia Wahl ska skriva om vad hon/han tycker är angeläget. Är det våldsporr med queerkritisk udd så ok. Jag tycker att Vertigo förlag ska ge ut boken, om de tycker det känns viktigt. Den som vill läsa boken kan själv avgöra om han eller hon vill köpa den. Men jag tycker att en veckotidning ska ta med i beräkningen att det finns folk som omöjligen kan se att detta är 'en blandning av deckare, satir, surrealism och poesi', som C M Edenborg på Vertigo skriver i sin presentation av följetongen. Även om man som läsare förväntar sig få en tidning som är olik övriga dags- och veckotidningar, så ska man inte behöva få en våldsporrskildring till frukost. Det är för grovt.

Någon kanske invänder att bara den suraste radikalfeminist kan vara så pryd och humorbefriad att hon kan ta Klitty-serien på allvar. I så fall är jag den surfeministen och jag ska bilda en anti-ironi-klubb som inte ska läggas ner förrän alla människor i hela världen tar de övergrepp som pågår på allvar och får ett slut på dem. Då ska jag fundera på att låta mig underhållas av sådant som Den Vidrige skildrar.

Gör man en tidning som vill lyfta fram ämnen som demokrati och solidaritet och vara en del av en utveckling mot ett friare, öppnare samhälle, så får man fråga sig vilken slags frihet och öppenhet man vill ha. I friheten måste det också finnas trygghet, och i öppenheten måste det finnas respekt. Att vem som helst kan säga eller skriva vad som helst var som helst leder inte självklart till ett bättre samhälle. Friheten att läsa om övergrepp som underhållning i en veckotidning får ställas mot friheten att slippa se i tryck det som ödelagt ens liv. För mig är det solklart med vem jag väljer att vara solidarisk.

Fakta: 

Victoria Rixer

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Ett litet steg för mänskligheten

Jag har en god vän som tror på konspirationsteorier. Area 51, illuminati, 9/11 – han älskar att skicka fakta och filmer till mig om sådant. Jag tittar på dem med ett visst intresse, men riktigt upprörd lyckas jag aldrig bli. Lite lojt tänker jag: Kanske, kanske inte. Frågorna räcker för mig, även utan svar. Finns det kraschade UFO:n i Nevadaöknen? Är världens fria stater hotade av en maktelit? Var det Bush & co som sprängde World trade center? Ja, jag vet inte. Men min kompis är säker på sin sak.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria