Problemet med mig är att jag inte är säker på någonting. Det är knappt att jag tror på världen som den är. En stat, vad är det? Kan man ens tro på flygplan? Och varför är folk så intresserade av makt? Sådant grubblar jag på. Det räcker och blir över. Jag blir snurrig bara av att öppna DN en vanlig dag: Fritt fall på börsen. Rånare i kanindräkt gripen. Ernst Billgren säger att konst är ett språkligt problem.

Ja, herregud. Förmodligen har alla konspirationsteorier ett korn av sanning i sig – eller som Kurt Cobain sa: att vara paranoid behöver inte betyda att man inte är förföljd. Jag kan lika gärna tro på 9/11-filmerna som på Gud eller Fredrik Reinfeldt. Men jag orkar inte. Det är den trista sanningen. Jag väljer att tro på det jag ser och hör omkring mig. Resten tänker jag vara skeptisk till. Det gäller såväl UFO:n som makteliter och stater och somliga konstnärers idéer om konst.

Men det finns en konspirationsteori jag verkligen gillar. Det är den som handlar om att månlandningen var en bluff. Att de amerikanska astronauterna inte alls var i rymden. Att alltihop filmades i en studio. Det är en trevlig idé. Den vill jag gärna tro på. Men när jag sa det till min kompis sa han att astronauterna visst var där. Just den konspirationsteorin är i själva verket planterad av NASA. Och varför? Jo, för att lägga ut en dimridå. NASA vill dölja att astronauterna hittade ett och annat på månen, som robothuvuden och pyramider; rester från en utomjordisk civilisation.

Jag begrundade detta och tänkte ett varv till och sa till min kompis att i så fall tror jag att NASA hade ett annat syfte. Det vill säga: de talar sanning men vill få alla att tro att det är en lögn. Meningen är att folk ska tänka ”hm, varför vill NASA säga att de inte var på månen, det måste ju bero på att de faktiskt var där ändå”. Ja, ni förstår ... Så där kan man hålla på. Vi befinner oss i ett spegelhus - så säger han, min kompis – där alla bilder är falska, alla utom en. Själv tror jag hellre att alla bilder är sanna. Från vissa vinklar, ur något perspektiv. Ibland tror jag också att spegelbilderna kan göra människor galna. Vad gör man om man går vilse bland dem? Gömmer sig? Stoppar huvudet i sanden? ”Denial is one form of insanity” stod det på en av 9/11-filmerna jag fick.

Man brukar ju säga att verkligheten överträffar dikten. Men i en konspirationsteori byter dikten och verkligheten plats. Verkligheten ersätts av en verklighet som är ännu mer fantastisk. Ännu mer häpnadsväckande, ofattbar, sammansatt, komplex. Men inte när det gäller konspirationen kring månfärderna och NASA. Det är en idé som är okomplicerad, fullt förståelig för mig: ”jäklars, här har vi lovat att vi ska komma först till månen, men det är ju omöjligt, det kommer aldrig att gå”. Och vad gör man då? Jo, man fuskar. Man chansar. Går det så går det. Man får vara lite fiffig och kreativ. Och alla går på det. Ja, nästan alla. Utom konspirationsteoretikerna som ingen tror på ändå. För mig är idén om Apolloprogrammets misslyckande en vacker tanke. Den ger hopp om mänskligheten, på något sätt. Därför vill jag tro på den. Jag vill tro att NASA struntade i rymden. Att de gav upp och nöjde sig med att spela in en liten film.

Helena Looft • Författare och fristående krönikör för Fria Tidningar