Thompson skildrar oftast en manlig huvudkaraktär som har starka aversioner mot det etablerade samhället. Genom användandet av förstapersonsberättande kittlar han läsaren att identifiera sig med protagonistens nihilism, omoral och misogyni. Utan att någonsin låta sina våldsamma och cyniska historier bli tillrättalagda moraliteter skapar Thompson effektiva motspeglingar av den amerikanska drömmen, om att alla kan lyckas och att alla har lika möjligheter. Istället för hopp erbjuds endast förtvivlan och mörker.
Mördaren i mig (1952) är ansedd som en av Thompsons klassiska romaner och trots ansenliga år på nacken känns den förvånansvärt intressant och modern än i dag.
Lou Ford är en karaktär man inte glömmer i första taget. Han är vicecheriff i den lilla Texasstaden Central City och verkar på ytan vara en högst vanlig person, en genomsnittlig amerikan. De sociala konventionerna bär han upp likt en kostym och under ytan döljer sig en intelligent fullblodspsykopat som inte drar sig för att döda utan några betänkligheter.
Redan i början av berättelsen har Lou begått ett mord och han börjar blotta sina hemligheter för läsaren. Han är själv medveten om vad han kallar sin 'sjukdom' och genom hans återblickar byggs en komplex bild upp av en störd människas psyke.
Thompson moraliserar inte utan skildrar galenskapen, som växer i takt med att det förflutna gör sig påmint, utan att försköna och sentimentalisera.
Orsakerna till hans sjukdom finns i barndomen. Ett freudianskt trauma går att utläsa i ett triangeldrama mellan den unge Lou, fadern och hushållerskan, som slutar i katastrof, vilket skapar ett sår i relationen med kvinnor och till auktoriteter.
Fadern är även efter sin död ständigt närvarande i Lous tankar. Ofta återvänder han till hans läkarlitteratur och läser studier över det mänskliga psyket.
Lous krav på att vara normal, att passa in och vara respekterad växer till ett ouppnåeligt hinder: 'De självbelåtna, de hycklande, de självgoda - alla äcklen jag var tvungen att möta dag in och dag ut. Jag var tvungen att flina och le och vara trevlig mot dem, när de fortsätter att tvinga sig på en, och man kan inte komma bort, aldrig, aldrig, komma bort...'
Efter att våldsamt ha mördat en prostituerad kvinna blir han tvungen att sopa igen spåren efter sig, vilket betyder flera mord, men frågan är om någon egentligen luras av hans skådespelartalanger.
Jim Thompson levde själv ett hårt liv och han fick inte uppleva uppskattningen av sitt författarskap. Han verkade inte tvivla på sin förmåga, kort innan han dog lär han ha sagt till sin fru att han skulle vara känd tio år efter sin död. Nu räknas han till en av de klassiska kriminalförfattarna och det är glädjande att en av Thompsons allra skarpaste romaner nu finns i svensk översättning.