Här ryms en genusmedveten analys sida vid sida med en stark genomgripande bild av nutida socialt rollspel och av ett Europa under globaliseringens kärvande process. Teater Tamauers regissör Anders Friberg vet att foga samman Johan Fribergs kongeniala scenbild med ett mycket skickligt spel, i en föreställning vars kusligt träffsäkra udd sent skall glömmas.

Handlingen utspelas i Kims och Ibens hem, i en dansk villaförort, dit Kims bästa vän Carsten är bjuden på middag. De har inte setts på länge, inte sedan de skulle ha rest tillsammans till en FN-tjänstgöring i Kosovo. Carsten är hög befälhavare i Irak och det unga danska paret i sin nya villa är, under förberedelserna inför middagen, starkt kritiska till Danmarks närvaro i Irak. Men så fort Carsten kommit innanför dörren börjar Kim glida i sin tidigare identitet. Också för Iben osäkras marken; för henne handlar det om ett annat slags bekräftelse av Carsten, till skillnad mot Kims ständigt, ytligt utslängda, "sötnos".

När dramat hastigt djupnar, uppstår strax alltfler vässade associationer, både till det av allas frilagda fördomar fullständigt barrikaderade hemmet och till verklighetens Irak. Carsten tar allt oftare tillflykt till badrummet, i vars kamera vi ser en kallsvettig spillra från krigets och våldets verklighet. Denne måste uppbåda all tänkbar fantasi för att uthärda middagens alltmer tillspetsade situation.

Scenbildens väggar, och hela hemmets möblemang, består av staplade ölbackar från olika danska bryggerier, husets solida dörrar reglas ständigt med två lås. Utåt mot salongen, innesluts bilden av taggtrådsförsett Gunnebostängsel. Som om detta inte vore nog, ökar åskvädret utanför i intensitet, strömmen går och regnet öser ned medan Iben är på väg att handla glass till efterrätten. När männen lämnats åt sig själva, blir också pjäsens mångfacetterade grundkonflikt dubbelt belyst.

Spelet hanteras ypperligt av Ylva Nilsson, Jakob Tamm och Jarle Hammer. Ur en gedigen läsning av rollernas spelbrickor utvinner de som i ett femtonspel ideligen nya positioner i förhållande till motståndaren. Ibland är denne en maka, ibland en make och ibland pjäsens andre, vars blotta närvaro laddar hemmet med oväntade spänningar och högintressanta glidningar mellan högt och lågt.

Det hela utspelas med all önskvärd tydlighet i Danmark, men i det svenska raserade folkhemmet, har det under lång tid snickrats på en borg med en liknande begränsad utblick mot andra verkligheter. Garfields pjäs är starkt uppfordrande och så oerhört angelägen, att den borde ses av alla elever på gymnasier och högstadiet, för att inte tala om dem som är det minsta intresserade av att hålla blicken klar i ett samhälle och ett politiskt klimat som gör vad det kan för att grumla den.