Det är de största frågorna publiken och karaktärerna ställer sig i Rebecca Gillmans Blue Surge. Rebecca Gillman, bosatt i Chicago, har fått många priser för sina provokativa och samhällskritiska pjäser. 2001 hade hon urpremiär med Blue Surge på The Goodman theatre, och nu har Aftonstjärnans portar öppnats för Europa premiären, i regi av Johan Westergren.

Pjäsen handlar om 19-åriga Sandy som jobbar på en bordell i USA och om polisen Curt som försöker hjälpa henne. Sandy själv hävdar att hon inte vill bli hjälpt. Med tiden växer en förbjuden ömhet mellan dessa två personer. Curt som ständigt kämpar mot sin klassbakgrund för att ta sig upp på karriärstegen, finner tröst i att försöka hjälpa den unga kvinnan där han hittar någon han verkligen kan tala med.
Pjäsen berör både prostitution och klasskillnader och trots det allvarliga temat så har den samtidigt en avslappnad prägel, som inte sällan leder till ett skratt eller två. Skådespelet är rakt igenom passionerat och äkta och trots skådespelarnas ofta utsatta position, framträder en rak ärlighet. Ebba Malander, som spelar Sandy, förefaller aldrig obekväm i sin roll, trots det halvnakna spelet pjäsen igenom, och hon gestaltar den unga kvinnans liv och vedermödor på ett inlevelserikt sätt. Men den skådespelare som framförallt fångar mig är Tony Blom som spelar polisen Curt, som jag under pjäsens gång blir riktigt fäst vid. Till en början tycker jag att hans spel är lite tråkigt, men strax får han upp tempot. Medan scenerna avlöser varandra ger han mig en drös olika känsloupplevelser.
Han förmedlar sin karaktär på ett sådant uppriktigt sätt att det nästan får mig att känna mig lite skamsen. Som om jag inte alls sitter på en teater, utan i smyg sitter och lyssnar på en persons privata samtal och händelser i livet.

Scenografin är dessutom viktig att nämna, för här har man format en scen som bryter mot teaterns gängse regler. Specifikt när det gäller två punkter.
För det första så mörkas aldrig scenen utan rekvisitan kastas om med åskådarnas fulla insyn, All rekvisita står nämligen på hjul, vilket gör den ständigt roterande. Och ett flertal gånger ändrar skådespelarna om scenen och ger publiken möjligheten att se den från olika perspektiv. Sättet de behandlar rekvisitan är lite av en konst för sig, samma scen blir alltifrån kontor, till kök och bordell, för att nämna några, och det görs på ett otroligt smidigt sätt.

För det andra lämnar skådespelarna i princip aldrig scenen, de byts av. De som inte agerar sätter sig på ömse sidor av scenen och betraktar det som sker, med största intensitet. Varenda ord och rörelse som utspelas följs av deras tysta och intensiva blick. Som en symbol för samhällets ständiga iakttagelse och granskning, och kanske var det även regissörens idé. Att tydliggöra den ständiga åskådning utifrån som livet innebär. Den ständiga bedömning som sätts av andra på varje enskild person. Inte minst när det gäller en så omdiskuterad fråga som prostitution.
Pjäsen är i högsta grad annorlunda utformad. Kanske inte någonting för den traditionella teaterbesökaren, men jag gillar det. Gillar tanken på att teatern fortsätter att utvecklas, fortsätter att överraska, fortsätter att beröra.