Hösten 2006 fick främlingsfientliga Sverigedemokraterna 2,9 procent av rösterna i riksdagsvalet. Enligt den valanalys som LO gjorde röstade 4,1 procent av medlemskåren på Sd. Om LO-medlemmarna fått bestämma skulle partiet komma in i riksdagen.
Men låt oss nu inte dra för stora växlar på det. Att 4,1 procent av LO:s medlemmar är Sd-sympatisörer innebär inte att arbetare generellt är främlingsfientliga. Att kristdemokraterna fick 6,9 procent av hela valmanskårens röster betyder ju inte att svenska folket generellt är kristdemokrater. LO drar slutsatsen att stödet för Sd är ett uttryck för missnöje med de etablerade partierna. Folk proteströstar, med andra ord.

Jag tror att en del av förklaringen till missnöjet kan sökas i det nära facklig-politiska samarbetet mellan LO och socialdemokraterna. Det lever kvar trots att Svenskt Näringsliv (då SAF) redan 1991 vände ryggen åt Saltsjöbadsandan (samförståndet mellan stat, näringsliv och fack). Samma år olagliggjordes den kollektivanslutning till socialdemokraterna som olika LO-förbund tillämpat (deras medlemmar anslöts per automatik till partiet). Än i dag sitter representanter för LO i såväl SSU:s som socialdemokraternas styrelser. Och pengar från LO går fortfarande till partiets valkampanjer. Men är det vad medlemmarna vill?
I en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, Det nya Sverige, ringar professorn i statsvetenskap Marie Demker in den genomsnittlige Sd-sympatisören som man, lågutbildad och inte så ofta bosatt i någon större stad. Han har i regel alltid bott på samma ort. Förtroendet för politikerna och demokratin är mycket litet. Förändring är obehagligt och han värjer sig mot alla intrång utifrån. Och processer som globaliseringen och den svenska integrationen i EU gör det allt svårare för honom att orientera sig i det politiska landskapet.

Frågan är om inte facket har ett ansvar. Självklart inte hela ansvaret, men att LO så länge suttit i knä på det statsbärande partiet måste ha viss betydelse för medlemmarnas missnöje. Ett intressant alternativ till facklig-politisk samverkan kan man ta del av i Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen. Etzler, som tidigare kritiserats för att föra samma nationalistiska retorik som extremhögern, skriver om en kampanj som norska LO drev inför valet 2005. Med kommunen Trondheim som föredöme skickades en enkät ut till medlemmarna för att se vilka frågor som engagerade dem. 155 000 förslag på politiska krav kom in. Sedan frågade LO ut de politiska partierna hur de ställde sig till kraven. Istället för att traditionsenligt och förbehållslöst kampanja för Arbeiderpartiet, norska socialdemokraterna, gjorde LO sina frågor till en del av valrörelsen.
Facket är en utomparlamentarisk rörelse. Man har en stolt tradition av internationell solidaritet att anknyta till. Att hantera proteströsterna genom mer nationalism leder galet, men genom att engagera medlemmarna i demokratin kan det politiska medvetandet höjas. Bara genom att organisera sig tillsammans, över nations- och etnicitetsgränser, kan arbetarrörelsen rädda sin solidariska identitet.