För ett tag sedan läste jag en studie över en hjortflocks beteenden och sätt att interagera. Ett av djuren hade råkat få en fladdrande vit plastpåse över hornen. Skräp som legat ute i naturen. Ju mer han hade försökt befria sig från plasten ju mer hade den snott in sig i hans stackars horn. Han var med andra ord märkt på ett skrämmande sätt. De andra hjortarna i flocken skyggade för honom och motade bort honom. Gång på gång och han vågade till slut inte närma sig de andra.
Mekanismerna med utstötande av enskilda individer gäller ju bland många djurarter. Så även i den mänskliga flocken.
Hos hjortarna och andra flockdjur betyder det döden att bli utstött. Den ensamme genast mer utsatt för rovdjur och genom sin ensamhet handikappad i sökandet efter föda.
I det gamla jordbrukarsamhällets by, hamnade den utstötte i en situation lika farlig som det bortmotade djurets. Den drabbade kunde ha varit ohörsam mot byns levnadsregler eller av sjukdom blivit arbetsoduglig. Inte längre till nytta. En börda man ville bli av med. Så tvingad att lämna byn. Leva ensam ute i vildmarken var omöjligt. Söka sig till andra byar lika svårt. Den bortdömde således förlorad.

I vårt moderna samhälle möter vi andra offer.
Mobbning på arbetsplatser drabbar ibland så gåtfullt att de psykologer som kopplas in har svårt att ge hjälp. Maktkamp? Någon är 'besvärlig' och måste stötas ut? Vilket sedan tillfredsställer gruppen som sådan. Och de övriga drar sig undan för att inte smittas av misslyckandets luft.
I skolans värld varseblir vi en obarmhärtig början på bortsorteringen. Fel kläder, fel hårfärg, fel sorts föräldrar; variationerna här är många och mycket går att använda när de små liven känner efter vem det är fritt att ge sig på.
Flockreglerna är obarmhärtiga och har följt oss så länge. Från savannen. Från vår första tid som människor. Vissa av oss drabbas genom detta av social fobi och blir sjukligt rädda för flockens domar. Flockens ögon har brännt för starkt. Genom årtusenden.

Våra samhällen har i dag skapat miljontals av ekonomiskt utstötta. De arbetslösa. Som fortfarande är många. Även i vårt land. Dessa som anses utgöra en sådan börda för oss andra. Bortsorterade för evig tid. Ingen framtid behöver deras arbetskraft.De är ju 'de svaga', 'förlorarna'. Politikerna anser att arbetslösheten är självförvållad. En okunnighetens och grymhetens dom.
Även den som har ett arbete får akta sig noga för arbetsgivarnas klassningssystem. Företagsägarna har nu skaffat sig frihet att sortera bort 'felaktiga' anställda från arbetsplatserna. Någon är infektionskänslig och sjuk ibland. Någon är allergiker och drabbas då och då av en attack. Någon har ryggbesvär. Dem gör man sig av med. Utfrysning. Dömer bort dem till arbetslöshet.
Det är det ultimata utanförskapet som vi borde varsebli och bota. Vi har ju trots allt lämnat djungeln och dess lagar. Vi bör inte stöta ut 'de svaga' ur arbetslivet och vi bör inte mobba vår arbetskamrat. Eller tillåta skolbarnen plåga varandra. Arbetsgivare borde inte få avskeda en anställd för att denne ibland är sjuk.

Ingen bland dessa offer är brännmärkt genom eget agerande, egen skuld. Ett krav här att med förnuftet binda en felaktig flockinstinkt. Och den förstörande 'lönsamheten'. Bejaka ny kunskap om samhället och oss själva. Vår kultur. Vi har i dag de ekonomiska och sociala resurserna att integrera alla i ett samhälleligt skydd. I en stor socialt öppen gemenskap.