Alliansen kommer att vinna valet 2010. Trots att högerpartierna försämrat sjukförsäkringens villkor, trots att de slagit ut a-kassan och fackföreningsrörelsen, trots att arbetsmarknadsministern inte förmår (av ideologiska skäl) vidta åtgärder som minskar arbetslösheten, trots att finansministern inte tycks intellektuellt förstå begreppet ekonomisk kris. Trots att deras politiska beslut hela tiden riktar sin udd mot lägre socialgrupper.

Alla borgerliga dagstidningar redovisar ständigt kring statsministerns ”statsmannaskap”, hans storartade förmåga att leda landet. Berömmer finansministerns kunnighet och framtoning som stabil bedömare av det nu uppkomna krisläget. Lovorden hos de stora borgerliga tidningarna löper sedan ut i landsortspressen. Borgerliga dagstidningar utgör 90 procent av hela tidningsutbudet. Sveriges Television bryter inte heller denna linje. Följer villigt dagstidningarna. (Därtill demonstrerar Aftonbladets Lena Mellin en fullständig förälskelse i Fredrik Reinfeldt. I politisk analys i arbetarrörelsen tidning.)

Vi medborgare matas dag efter dag med denna rosenfärgade betygsättning av regeringen och dess högerpartier. Kritiken däremot utgör en liten svag strömning. I vänsterns små veckotidningar och de större socialdemokratiska dagstidningarna – men där inte särskilt kraftfullt. Den kritik som enstaka gånger förekommer i borgerlig media är ju endast låtsasobjektiv.

Parallellt med detta ett oavbrutet textflöde av förminskande kommentarer kring oppositionens politiker: Mona Sahlin har ett barnsligt språk och är inte kunnig i de frågor som debatteras. Lars Ohly är idealist och ser inte realistiskt på samhällsproblemen.

Man redovisar inte oppositionens kritik och motförslag utan binder sig med ett ironiskt leende till personerna – vilka nedvärderas. Förlöjligas. De, som i verklighetens värld och utanför borgerliga medias förvrängda spegel, är mycket kunniga och erfarna politiker.

Tydligen har varken socialdemokratin eller vänsterpartiet fullt ut fattat eller tagit till sig vilket skrämmande underläge de befinner sig i vad gäller mediainflytande.

Ett underläge som – reellt sett – slår ut demokratin. De politiska rörelser som inte kan tränga igenom högerns mediebarriär kan knappast vinna ett val. Ger media hela tiden högt betyg åt högerpolitikerna och smutskastar (något maskerat) oppositionen är loppet kört innan start.

Oppositionens samhällssyn och politik når inte ut. Allmänheten läser Dagens Nyheter och ser tv-nyheterna. Däremot når bilderna av en kameravinklat trött Mona Sahlin, en ibland alltför leende Lars Ohly väl fram. Kameran är ondsint – om kameramannen är fientlig.

Vi kan i dagarna se en av de mest vedervärdiga mediaeffekter som åstadkommits: israelerna har stulit palestiniernas land, deras hus, deras odlingar och gårdar. Deras liv. En ”erövringsprocess” som pågått sedan 1948. I nuläget har den israeliska krigsmaskinen – en av världen mest effektiva – lagt palestiniernas Gaza i ruiner och dödat 1300 människor där. Världens media – inklusive de svenska – lägger skulden på offren. Palestinierna. Kallar denna etniska rensning ”en konflikt”.

Sedan fylls tidningarnas insändarspalter och bloggarnas kommentarer med hatutbrott mot palestinier och muslimer. Spaltmeter av rasistiskt hat.

Media har på ett helt surrealisiskt sätt vänt sanningen ut och in. Och fått de flesta att tro på helt uppenbara lögner. Vi borde här vakna upp och inse vad propaganda gör med oss. Med detta spel framför ögonen förstå hur grovt vi manipuleras även i våra inhemska politiska och sociala sammanhang. Samhällsbilden förvrängs ständigt – både utrikespolitiskt och vår egen svenska.

Oppositionspartierna bör försöka skaffa sig en egen mediaröst. Som verkligen hörs. Och som kan påpeka att när högerregeringen agerar i övre medelklassens intresse är det inte samma sak som att agera i nationens intresse. Reinfeldts ”statsmannaskap” breder inga vingar över lägre socialgrupper.