Utgångspunkten är två pojkars råa dödsmisshandel av tvåårige James Bulger i Liverpool 1993. Trettioåtta personer blev, under hans väg mot döden, vittnen till pojkarnas vandring från köpcentret, varifrån de hade tagit den lilla pojken med sig. Någon vittnade om att han ropat efter mamma, någon hörde pojkarna säga att de höll på att hjälpa pojken att hitta mamman. Några hade ont om tid eller var på väg någon annanstans. Vittnesmålen var dock samstämmiga när det gällde vad var och en hade sett.
Hur närma det som redan hänt, till ögonblicket strax innan, eller ta det så nära nuet att vi kan få syn på kärlekslöshetens bevekelsegrunder? Hur skärskåda en händelse som vi, med stor sannolikhet, vet kommer att inträffa igen? Historien visar upp den ena efter den andra av liknande tragedier. Fallet Mary Bell är kanske ett av vår tids mera kända barnamord, blott elva år dödade hon två pojkar i norra England. Vad Dritëro Kasapi och ensemblen på Nya Studion lyckas med är att gå så tätt intill polisförhören att skådespelarnas innantill lästa protokoll lyckas dra in publiken i samma konkreta och vardagsnära verklighet.
Blir det mindre outhärdligt för det? Nej, tvärtom mycket, mycket värre än vad man tror sig kunna stå ut med. Nakenheten i spelet gör oss bara än mer blottställda; här finns inte plats för varken sedvanlig teatral gestaltning eller poesi. Ändå lyser några rader om skeendets omöjlighet till, genom vittnesmålens och frågornas kaos. Kören, som rytmiskt upprepande ropar att nu, snart, nu händer det, samlar in tiden för det fruktansvärda tätare och tätare, intill ögonblicket då vår bristande handlingsförmåga framstår som lika omöjlig. Spelet pågår i upplyst salong, framför scenen och dess nakna jämngrå ridå, och inåt i gångarna, fram till slutackordets bjärt belysta vithet, i drabbande kontrast till historiens svärta. Gå och se; det finns inget val.