Ett, för inte längesedan, svunnet Sverige stiger ur Runges bildassociativa text, intressant och spännande förhöjt av Lisa Hjerténs scenbild och kostymer. Ensemblespelet är - jag använder inte omdömet ofta - virtuost. Scenen glöder av spelintensitet och av exakt drabbande timing.
Ser man bara till Björn Runges stora fallenhet att skildra relationer, i filmer som Anderssons älskarinna och Om jag vänder mig om, kan man ana ett visst släktskap med Stadsteaterns Night Rider. Pjäserna spelar egentligen i helt motsatta kategorier, den senare i intensivt stiliserad film noir, den andra i vidöppen realism, med komiska över och - undertoner.
Två syskon träffas för första gången på länge hos en far, som de inte har haft någon djupare relation till. Pjästiteln kan ge intryck av att den forne komikern Allan spelar huvudrollen. På sätt och vis gör han det; gentemot syskonen spelar han den dominerande rollen som frånvarande. Krister och Karin söker, ur sina växlande positioner, axla ursprungets tomrum.
Hon, framgångsrik hjärtkirurg, han, säkerhetskonsult, öppnar sig alltmer under pjäsens gång. Vad som såg ut som ett bra liv från en sida, visar sig, sedd ur en annan vinkel, vara helt annorlunda. Runt omkring dem rör sig några människor ur Allans bekantskap. Två av dem härstammar från sällskapet vid buskaget nere vid motorvägen, en är hans nuvarande komikerpartner.
Få dramatiker lyckas fånga den där specifikt svirrande tonen från en förgången, men ännu, i en knappt kvarvarande generation, närvarande tidskänsla. Efter Staffan Göthes svit om familjen Cervieng har det i stort sett varit tomt. Runges dramatik äger djupare svärta. I skildringen av samhällets omärkligt glidande föränderlighet delar pjäsförfattarna ändå en åskådlig smärtpunkt.
Skådespelarna fångar upp Björn Runges rika text och gör den i samma ögonblick till sin. Varken Jonas Sjöqvist, som Krister, eller Elisabeth Göransson, som Ulla, har jag tidigare sett spela med sådan vitalitet som här. Helena Söderqvist pendlar skickligt, i rollen som Karin, mellan kyla och en bräcklig värme. Gunilla Ohlsson ger allt, och det med så sällsamt vacker timing att klockorna stannar. Kim Lantz låter komikern Allan, mitt i sitt teatraliska uttal, så att säga halka i uttrycket; hans livslögn krackelerar ständigt. Pricken över i är Kristin Falksten som scenpartnern Jasmine. Hon är spelpalettens, klart lysande, naivistiska färgnyans.
Sanna Hultmans fingertoppskänsliga regi fyller pjäskroppens minsta skrymslen och vrår med liv ur djupet av dess mer eller mindre udda existenser. De disparata erfarenheterna av centralpersonen Allan bringas till ständiga kollisioner. Upp mellan pjäsens rader stiger en annan personlighet än den omtalade, samtidigt som sonen Krister och dottern Karin brottas med uppväxtens följder. Handlingen utspelas under en och samma dag; mer än något annat visar tidskonstruktionens loop tillvarons oerhörda komplexitet.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.