Jazz per definition är för mig ett lekfullt sökande där improvisation och nyfikenhet är nyckelbegrepp. The Splendor säger att de försökt att undvika de musikaliska klichéerna och istället utveckla ett nytt sound med debutskivan, att låta improvisationerna leda mot outforskade marker
Låter perfekt i teorin. I praktiken är det är tight, samspelt och finstämt. Jag önskar att de någon gång skulle vara mindre välkammade, släppa lös lite galenskap där dissonans, aggression och energi fick bråka med harmonierna.
Mitt jazzöra har i och för sig påverkats efter att jag på senare tid överdoserat på Ted Miltons Ayler-aktiga saxofonspel i det fullständigt galna no-wavebandet Blurt. Lisen Rylander, som skrivit de flesta av låtarna, har ett lugnare utspel. Hon har en varm ton i sin sax och hennes improvisationer är följsamma och melodiska. Spåren som funkar bäst är de intensivare, som The hooked one där Fabian Kallerdahls pianospel och Källfelts intensiva trumspel skapar ett ordentligt driv.
Målsättningen att försöka bryta sig ur traditionens grepp känns som en bra tanke, men faktum är att The Splendor står stadigt, med båda benen, i 60-talsjazzmyllan. Ett litet snedsteg skulle vara befriande.