Kriminalpolitik | Del 2: Straffet

Inspärrning är på modet. Anstalterna i Sverige är överfulla och på många håll i landet tvingas fångar dela cell. I Frankrike, England, Tyskland, ja i hela västvälden, är situationen densamma. Antalet fångar växer och med dem antalet fängelser.

För den som läser dagstidningar, ser på tv och lyssnar på våra ledande politiker är orsaken tydlig: brottslingarna blir allt fler, allt mer organiserade och allt hänsynslösare. Det enda botemedlet är tydliga och stränga straff.

Detta är den enkla förklaringen. Men bakom det ständigt ökande antalet fångar verkar det dölja sig andra mekanismer.

Nyligen kom den franske sociologen Luïc Wacqunts bok Les prisons de la misère i svensk översättning (Fattigdomens fängelser, 2004). Enligt Luïc Wacqunts finns det en tydlig koppling mellan de senaste decenniernas nyliberala projekt och det växande antalet fångar i västvärlden. Han skriver att statens roll håller på att förändras. Vi är nu mitt uppe i övergången från folkhem till fångvårdsstat.

Denna trend är tydligast i USA. Ingen annanstans har utvecklingen gått så långt som på andra sidan Atlanten. Drygt två miljoner amerikaner sitter i dag i fängelse. Huvudsakligen fattiga män från storstädernas slumområden.

Bakom fängelsernas expansion i USA ligger en repressiv kriminalpolitik. Luïc Wacqunt beskriver hur kraven på hårda tag mot brottslingar ursprungligen formulerades av ett antal nykonservativa tankesmedjor i New York och Washington, samma tankesmedjor som med oerhörd framgång lanserade de nyliberala kraven på lägre skatter, flexiblare arbetsmarknad och mindre social trygghet på 1980-talet.

För Luïc Wacqunt är kopplingen mellan dessa nyliberala idéer och en mer repressiv kriminalpolitik tydlig. En nedmonterad välfärd kräver en repressiv fångvårdsstat, annars hotar social instabilitet.

Från tankesmedjor som Manhattan Institute spred sig idéerna om nolltolerans och krav på hårda straff till London, och därifrån vidare över Europa.

Luïc Wacqunts bok har ett uttalat mål. Han har skrivit Fattigdomens fängelser eftersom han är övertygad om att vi i Europa fortfarande har en möjlighet att välja. Vill vi gå den amerikanska vägen och bygga upp ett nyliberalt Gulag eller vill vi i stället satsa på social trygghet?

Luïc Wacqunt blottlägger fängelsets historia och visar att straffet är en social konstruktion. Därmed väcker han liv i en debatt om brott och straff som varit död under mer än ett decennium.

Under hela efterkrigstiden, fram till början av 1990-talet, diskuterades fängelset och dess funktion fortfarande i Sverige, även om det mesta av underlaget kom från Norge. Särskilt viktiga för debatten var de båda professorerna vid Oslo universitet, Nils Christie och Thomas Mathiesen.

'Det är dags att erkänna att vi straffar för straffets egen skull', skriver Nils Christie i boken Pinans gräns från 1982. Att vi straffar för att det känns rätt och bra. Att vi låser in folk i åratal för att vi vet att de lider där inne. För att vi vet att ensamhet och isolering upplevs som oerhört frustrerande, och inte för att fängelset minskar brottsligheten.

Thomas Mathiesen gick ännu längre i sin kritik. I hans heltäckande genomgång av fängelsesystemet, Kan fängelset försvaras från 1987, visar han att fängelset inte kan motiveras med ett enda rationellt argument.

Med hjälp av en omfattande forskning avfärdar han vården och allmänpreventionen som argument för fängelset. Och han visar att det är rättsvidrigt att låsa in människor för att skydda oss andra.

Men framför allt påpekar han att fängelset snarare ökar brottsligheten än minskar den. Ett påstående som har fått stöd av flera undersökningar de senaste åren. Undersökningar som visar att fängelset göder hat och bitterhet, och att fängelset ökar utanförskapet.

Dessutom har flera rapporter och reportage pekat på den omöjliga livssituation som de flesta interner möter efter avtjänat straff. Ett liv utan jobb och bostad där vägen tillbaka till kriminalitet och missbruk ligger vidöppen.

Är det inte dags att åter öppna upp den väsentliga debatten om straffrätten? Är det inte dags att vi vågar fråga oss vilken funktion fängelset egentligen har i vårt samhälle? I stället för att låtsas att kriminalvården löser problemen med brott.