Analys | Preventiv telefonavlyssning

I dag har polisen enbart möjlighet att avlyssna och övervaka personer som är misstänkta för brott som kan ge minst två års fängelse. En lagstiftning som polisen upplever som ett hinder i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Rikspolisstyrelsen har flera gånger under de senaste åren krävt att lagstiftningen måste ändras och att det ska bli tillåtet med till exempel telefonavlyssning i preventivt syfte. Ett krav som hörsammats av justitieminister Thomas Bodström.

För nio månader sedan gav han den förre palmeåklagaren Solveig Ribberdahl i uppdrag att utreda frågan. Enligt justitiedepartementets direktiv handlade det i första hand om att ge säkerhetspolisen bättre möjligheter att förhindra terrorbrott. Men justitiedepartementet lämnade även dörren öppen för att ge den vanliga polisen möjligheten att arbete preventivt.

Det är en dörr som Solveig Ribberdahl vill hålla öppen. I en intervju med Sydsvenskan tidigare i vår berättade hon om det lagförslag som hon kommer att lämna till Thomas Bodström. Hon kommer att föreslå att preventiv telefonavlyssning ska bli tillåtet mot såväl misstänkta terrorister som mot personer som misstänks tillhöra något kriminellt nätverk. Enligt Sydsvenskan kan personer som tillhör mc-gäng eller islamistiska nätverk bli föremål för ständig telefonavlyssning.

Frågan om preventiv telefonavlyssning är kontroversiell. Särskilt med tanke på hur polisen övervakade vänsteraktivister under 1960-, 70- och 80-talen.

2002 visade säkerhetstjänstkommissionen hur bestämmelserna om hemlig telefonavlyssning i 1952 års lag snabbt fick en vidare tolkning än vad riksdagen planerat. Gummiparagrafer i lagstiftningen tänjdes maximalt för att polisen skulle kunna avlyssna tusentals kommunister, som ansågs vara en säkerhetsrisk (SOU 2002: 87, Rikets säkerhet och den personliga integriteten).

Dåtidens övergrepp mot vänsteraktivister var intimt sammankopplade med det kalla krigets logik. Den svenska staten var övertygad om att inhemska vänsteraktivister samarbetade med östblocket, och att svenska kommunister skulle utgöra en förtrupp vid en sovjetisk invasion.

I dag är det helt andra hotbilder och föreställningar som styr politiken. "Efter Sovjetunionens sammanbrott, murens fall och kalla krigets slut förlorade det militära invasionshotet i trovärdighet", skriver kriminologen Janne Flyghed i antologin Laglöst land (2003), och fortsätter:

"Men istället för att glädja sig över detta började man tala om 'den breddade hotbilden' och det blev allt vanligare att tala om hot och risker av icke-militär natur. Säkerhetspolitiken genomgick en betydande förändring, den kom att baseras på ett vidare spektrum av hot och risker än tidigare. Paradoxalt nog blev världen ingalunda tryggare i och med att terrorbalansens dagar var över. Istället framhölls att världen tvärtom blivit otryggare än någonsin eftersom fienden nu kunde komma från vilket håll som helst."

I samma antologi argumenterar kriminologen Magnus Hörnqvist för att vi håller på att få en helt ny ordningspolitik, en politik som sätter fokus på potentiella risker och inte på konkreta brott.

Magnus Hörnqvist menar att vi i dag ser tecken på att socialpolitik, kriminalpolitik och säkerhetspolitik håller på att flyta samman till ett nytt politikområde med en enhetlig logik och en egen dynamik. 'Det centrala momentet i denna historia är säkerhetslogikens genomslag', skriver Magnus Hörnqvist, och frågar sig: "Hur skiljer sig denna logik från lagens logik? Vad är det som händer när säkerheten läggs till grund för tvång i samhället?"

Hans svar är tydligt. Detta nya säkerhetstänkande handlar inte om vad någon har gjort, utan om vad han eller hon kan tänkas göra. Därmed blir den avgörande frågan vid ett ingripande mot en enskild person inte vad han eller hon har begått för brott utan om personen utgör en risk.

Det är en väsentlig skillnad, skriver Magnus Hörnqvist: "I samma stund som säkerheten görs till utgångspunkt för våldsanvändning kommer denna att bygga på sannolikheter, prognoser, profiler och riskbedömningar, snarare än på faktiska händelser och gärningar."

Enligt Magnus Hörnqvist innebär denna nya säkerhetslogik en förändring av den traditionella rättsstatens ideal: 'För det första: det handlar inte om vad individen gjort sig skyldig till utan snarare om grupptillhörighet - är han narkoman? Är hon aktivist? Flykting? Muslim? Arab? Rättssystemet hanterar snarare hela befolkningsgrupper, även om det är individer som i slutändan träffas av åtgärderna. Vidare: det intressanta är egentligen inte beteendet i sig utan snarare vad det kan tänkas vara ett tecken på - innebär det att personen är en risk? Att personen tillhör en viss grupp, motsvarar spaningsprofilen, umgås i vissa kretsar eller hyser vissa åsikter kan motivera ett ingripande - avvisning, utvisning, avlyssning eller häktning - likaväl som ett konstaterat brottsligt beteende. Slutligen: ingripandet mot personen, eller gruppen, behöver inte föregås av en juridisk prövning i domstol utan det räcker med ett beslut på tjänstemannanivå. Det är en administrativ åtgärd som bygger på en samlad riskbedömning där skuldfrågan bara är en av flera faktorer som vägs in. '

Telefonavlyssning i förebyggande syfte är det hittills tydligaste exemplet på den utveckling som Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist tecknar i Laglöst land. Det är en utveckling som med största sannolikhet kommer att förändra den svenska polisen och militären i grunden under de kommande åren. Det finns mycket som talar för att vi kommer få se en sammansmältning av militär, säkerhetspolis och vanlig ordningspolis och att denna framtida ordningsmakt kommer att arbeta efter den logik som Magnus Hörnqvist kallar ordningspolitik.

Den yttre fienden har bytts ut mot den inre. Och enligt statsmakten måste denna fiende bekämpas med nya medel, även om den traditionella rättsstaten får stryka på foten.