Teater

I love the way you eat me

På en vit, upphöjd plattform, ett tomt ark, iscensätter skådespelarna mänskliga stilleben, en sorts nature vivante, som ackompanjemang till den entoniga röst som berättar historien om hönsägget som till 90 procent liknar ett mänskligt ägg och bakterier som färdas frusna i saltkristaller i hundra och åter hundra miljoner år. Som ensamma astronauter i saltkristaller, säger rösten. Och kanske har vi kvar ett minne av att den långa resan genom galaxerna vi en gång företog och kanske finns det fortfarande en koppling mellan vår kropp och universum.

En och en går skådespelarna fram till scenen, tar av sig ner till underkläderna och bildsätter historien. Här är vi blod, här reser vi genom solsystemen, här landar vi i en prunkande, blommande nyfödd trädgård.

Scenerna beledsagas av bandet Räfvens nyproggiga, kletzmermusik vars mjuka sorgsna östeuropeiska toner och energiska balkansväng bidrar med en atmosfär av ryskt avantgarde mitt bland dessa uråldriga processer.

Vad är vår kropp, vad är livet, vad är vi? Är vi ett köttsligt fodral till skydd för cellerna, ett hopkok av tarmar, lungor, senor och muskler, en glödande partikel som i sig bär ett minne av universum? I ett visuellt vilt men upprymmande verk ställer I love the way you eat me frågor som kanske saknar svar men är väl värda en fundering.

Mariana Filip Otelea