mig framför tv:n för att en gång om året kika på den
superspektakulära finalen i den amerikanska fotbollsligan NFL:
Superbowl. Den har allt en
hyperaktiv 2000-talsmänniska kan tänkas behöva i ett
underhållningsprogram.
För det är ett tv-program i första hand, ett sportevenemang i andra
hand. I flera månader fram till finalernas final pågår snacket om vem
som ska få sända reklam och vilka artister som får äran att uppträda.
I princip alla stora namn i musikbranschen
har uppträtt i Super Bowl.
Som total kontrast slog jag på public service på tisdagskvällen.
Ishockey, Sverige mot Slovakien i Västerås av alla oglamourösa
ställen. Ännu en poänglös landslagsturnering mitt under
elitserielunk. Så tråkigt att jag hellre ser spackel hårdna.
Ögonlocken sjönk ned mot kindbenen någonstans. Efter en halv period
var jag nästan i koma.
Superbowl skulle bli den totala antitesen till den upplevelsen. Grå
public service versus reklam-TV-hysteri. Västerås versus New York.
Halvtom ishall versus århundradets publikhype.
Jag bunkrade upp. På en shoppingturné välte jag ner lite amerikansk
öl, amerikanska chokoladpastiller och klassikern mac & cheese, små
pastarör dränkta i fetaste ostlager. Perfekt att kasta i sig, på
bästa jänkarstil, framför superbowl.
Kaloribomberna intogs med god apit. Sändningen började. Festen var
igång.
Tio minuter in i sändningen sov jag som ett barn av mättnadskänsla
och amerikanska öl. Jag snappade upp sömndruckna dimmigheter om
'vilken fantastisk vändning' där jag låg i min soffa. När jag vaknade
till höll New York Giants spelare på att sträcka pokalen mot skyn.
Det var ingen större tröst att jag håller på Giants.
Tokhajp och toktråkigt hade precis samma effekt. Jag som är en
nattmänniska av rang tajmade in årets sömnkollaps. Katastrof.
Jag tror jag får åka till USA och se Superbowl nästa år. Om så bara
på tv. Om någon nu såg årets match är ni mer än välkomna att höra av
er och berätta för mig om höjdpunkterna. Det kan ni som orkade med
Sverige-Slovakien förresten också göra.