Ett av målen var att samla de grupper, individer och organisationer som med handling och vilja skapar förutsättningar för politisk, social, ekonomisk, sexuell och kulturell demokrati. Ambitiöst värre alltså.

Som publikmagneter erbjöds säkra, etablerade artister som Mikael Wiehe, Latin Kings, Miss Universum och namnkunniga intellektuella som Jan Myrdal, America Vera Zavala och C H Hermansson. Nå, hur gick det? Runt 1 500 personer besökte festivalen under de fyra dagarna och på campingen fanns som mest ett hundratal tält.

Inne på festivalområdet fanns ett tjugotal motstånds- och bokbord varav AFA Västerås var det absolut mest besökta. De var ett av några få undantag från det traditionella upplägget med partipolitiskt knutna distros, politiska veckotidningar och den etablerade 'kulturvänstern' som Ordfront och Folkets bio. Även bland föreläsningarna och paneldiskussionerna var upplägget hopplöst förutsägbart och strömlinjeformat. Mycket blev ett tröttsamt upprepande av gamla mantra. Bland paneldeltagarna blev likriktningen irriterande tydlig: Hur många gånger kan man höra inledningsfrasen 'jag kan bara hålla med föregående talare' utan att spy? Varför måste 'seriös politik' alltid diskuteras utifrån ett ärkevitt medelklassperspektiv? Varför var inte invandrargrupper, FARR och AFA inbjudna till paneldiskussionen om rasism? Behövs det verkligen en hel dag prat bara för att komma fram till att partivänstern har kapitulerat helt mot den heliga marknaden? Den verkliga behållningen fanns i stället i det kulturella utbudet och det spontana sociala umgänget. Teatermaskinens engagerade uppträdanden, de mindre kända musikerna, de fantastiska filmerna och samtalen, som kunde fortsätta i all evighet på gräsmattan. Om Teatermaskinen fortsätter att bygga där och kombinerar med att bjuda in lite mer udda rörelser, utanför parti- och akademivänstern, då syns vi i Riddarhyttan nästa år!