Mamma säger att nu blir du i alla fall inte besviken. RoseMarie har lämnat sitt arbete som gestaltterapeut och ägnar sina dagar åt att brodera kuddar och tala till en som inte längre finns; han har ett eget rum hemma hos henne och katten. Efter ett besök hos Kvävande Familjen möter hon så den artonåriga Ninja på centralen. Ninja gråter och RoseMarie kan inte se henne som något annat än ett tecken. En vänskap av inte helt okomplicerad art trevar fram och RoseMarie blir mer och mer tvungen att ansluta sig till de levandes lag. För den trogna Inger Edelfeldt-läsaren finns i den här boken både mycket som är bekant och en hel del nytt. Den slående skillnaden är berättartekniken. Att RoseMarie är just gestaltterapeut inbjuder till en hel del psykologiskt reflekterande. Det är som att allt det där som bara anats hos karaktärerna i hennes tidigare böcker här sägs rakt ut. Krävande och bortvända föräldrar, det självvalda utanförskapet som envist sliter in i hörnen nagelfars och analyseras i detalj. RoseMaries planer på en bok ger också utrymme för mer resonerande text om mänskliga relationer i stort.

Att säga alltför mycket alltför tydligt är sådant som litteraturförståsigpåare brukar smälla på fingrarna för, ofta med all rätt, men i den här romanen känns det som det enda sättet. Det är ju trots allt den svarta lådan, en beskrivning över färden, av allt som hände innan det gick snett. Förklaringen ligger blottad för varje undrande. Till saken hör att RoseMarie också har en riktig svart låda med litterära textfragment som hon skrivit under åren. Här kommer alltså ännu en textart fram, en sort som framför allt känns igen från Edelfeldts tidiga novellsamlingar.

Romanens svarta låda har ännu en dimension. Den yttre världen med sina bombningar och fredsdemonstrationer får också plats här. Men också svårigheten i att tänka på ett kaotiskt yttre världsläge när det inre världsläget innehåller så många sårade.

Till det som är bekant hör huvudpersonen RoseMarie. Jag känner igen henne från Det hemliga namnet men också från Juliane och jag, Skuggorna i spegeln samt barnboken Nattbarn. Det samma gäller för Ninja. Det medvetna trotset med sina tillhörande farhågor och den skämtsamt intellektuella jargongen är en inbiten drivkraft i Edelfeldts böcker. Det är som att Edelfeldt här sammanfört personer från olika litterära universum och låter dem lära känna varandra. Och jag är tacksam över att få veta mer om dem, att bekanta mig mer med de där människorna jag växt upp med. Brodera dem på en kudde som Rosemaries 'visdomsord'. Svarta lådan är en färdbeskrivning över RoseMarie. Över hur hon kom dit hon kom och hur hon började ta sig därifrån. Det är en mycket intressant karta att följa.