Dessa dikter är inte riktigt skrivna för mig, åtminstone inte för mig just nu, ändå tycker jag att de är vackra. Pleijel skriver mycket ärligt och ibland kanske lite väl suggestivt, men i jämförelse med andra poeter är hon inte så långsam som hon tror och dessutom mycket öppnare, rak och mer äkta än hon skulle kunna vara. Dikterna har en puls, en rytm, som följer texten igenom boken. Diktsamlingen är lite ojämn men så är också dikterna från olika tidsperioder. Vissa av dikterna är skrivna i djup sorg, andra i stilla betraktande, vissa handlar om döden, andra om stränder och fjärilar, många av dem känns som om de vore drömmar, inte bara som nedskrivna drömmar efter natten, utan som om man vore mitt i drömmen, de är som dagdrömmar på papper. Stundtals är Pleijel vaken och klarsynt men ofta ligger halvsömnens dimma som ett daggigt spindelnät mellan texten och verkligheten.

Vad jag tycker om med boken är att den är så orädd, den är lugnande och aldrig hysterisk, trygg liksom. Närheten till naturen är också något jag verkligen kan tycka om och vilja vila längre i. Agneta Pleijel skriver med en närhet, inte bara till det glittrande havet och de blå himlarna, utan även till de djupaste skogstjärnar och till de mest regntyngda moln. Hennes språk är oändligt målande utan att för den skull rabbla adjektiv. När jag stänger boken är till och med jag, en kicksökande adrenalinbrud, lite lugnare i andningen.