En förskola behövde en vikarie. I tider av arbetslöshet fick de många sökande, unga tjejer och killar från Tensta med värdiga anspråk på rimlig lön och vettiga villkor. Trots många intervjuer var det svårt att tillsätta tjänsten, eftersom få kunde acceptera en skitlön under förevändningen att det var en god samhällsinsats eller vad den gamla arbetsmoralen nu kunde komma dragandes med. Chefen hade muttrat något i stil med 'otacksamma ungdomar'.

Tillfälliga anställningar, löpande med återkommande avbrott, flexibla arbetstider, deltid, visstid, kännetecknar villkoren för dagens prekära lönearbete. Kvinnor som på 1970-talet krävde att produktion och bearbetning av känslor, omsorg och uppfostran skulle vara en gemensam arbetsbörda nådde framgång. Arbetet kollektiviserades och bördan omfördelades. En del av det arbete som tidigare utfördes obetalt i hemmet kom att göras mot betalning till exempel på dagiset i Tensta, resten görs fortfarande gratis.

Men feminiseringen, alltså kvinnornas ökande andel av den lönearbetande befolkningen, följdes av en prekarisering av hela arbetssfären - i samma veva osäkrades revolvern: när som helst kan man idag bli uppsagd, avsagd, bortkopplad, barskrapad, lämnad utan vare sig bostad eller uppehälle. En situation inte olik den som kvinnor levde i innan, i produktionsenheten Kärnfamiljen med mannen och i förlängningen kapitalet som kommendant. Skillnaden är nu att denna beskrivning gäller för fler sektorer, även de som är dominerade av män.

Jag hamnade där, i ett arbete som var av emotionell art, i en familj med deras handikappade barn. Kraven på mig var delvis var outtalade och kan sammanfattas med 'att vara till hands'. Att vara till stöd för barnet och familjen, men ändå diskret, veta när jag skulle dra mig tillbaka för att inte inkräkta och kränka. Att le vid rätt tillfälle, klappa någon på ryggen, undvika konflikt. Jag ställde mig ofta frågan: är jag till hands nog? Det fanns inget svar, för det gick inte att mäta. Jag började ge avkall på min egen integritet och alla mina intressen, de outtalade kraven utövade en kontroll långt mer effektiv än vilket disciplinerande redskap som helst.

I strävan att vara alla till lags, uppfylla de delvis ärliga motiv jag hade att hjälpa barnet jag arbetade med och att överleva som proletär i Stockholm, förde min person en tynande tillvaro. Flexibiliteten, det totala tillhandahållandet av min kropp och själ, tog kol på mig och när jag sjukskrev mig fick jag sparken.

Facket sa till mig att 'det var ju bra att du hoppade av det där jobbet som verkade vara ett skitjobb'. En flyktens strategi utkristalliserades, en strategi som anammas av prekariatet och som var otänkbar för kvinnor innan deras arbete (delvis) blev avlönat.

Så vad är nästa steg, och vad hände på dagiset i Tensta? Flertalet av dem som sökte tjänsten hade möjlighet att ge arbetsköparen fingret, men nog stretar där någon underbetald tillfälligt anställd arbetare än i dag, som en vass uppmaning till kamp för social trygghet och rättvis fördelning av det nödvändiga arbetet. Och att det måste vara vårt eget verk.