Det här är förstås en märklig omsvängning för det parti som tidigare varit den svenska riksdagens ivrigaste motståndare till militära lösningar på internationella problem. Partiets försvarsstrateger Lars Ångström och Annika Nordgren säger sig trots detta inte se några problem. I praktiken minskar ju Sveriges militära försvar i omfattning med den nya politiken, skriver de på partiets hemsida. I riksdagen den 24 september hävdade Lars Ångström till och med att 'försvarspropositionen är den bästa som har presenterats i modern tid'.

Antingen är miljöpartisterna naiva, eller så har de en betydligt mer militaristisk hållning än vad som fastslås i partiets program. Där talas det om att Sverige ska vara alliansfritt och att partiet helt tar avstånd från våld som ett sätt att lösa konflikter. Det är definitivt andra ord än försvarspropositionens planer på att under EUs befäl skicka svenska soldater till strid utomlands.

Sverige är på väg in i en alltmer aggressivt inriktad försvarspolitik. Det är just vad försvarspropositionen handlar om. EU har infört en klausul om så kallad solidaritet i försvarsfrågor.

EU-författningens solidaritetsklausul omnämns också i försvarspropositionen från s och mp och där framgår att Sverige ska arbeta vidare för att bidra till en insatsstyrka inom EUs militära beredskap. EUs militära utveckling sväljs med hull och hår i propositionen, till och med utbrister propositionens författare hurtigt: 'Stärkt EU-förmåga är också stärkt svensk förmåga'. Förmåga till vad, frågar man sig. Men den typen av kritiska resonemang tycks inte miljöpartisterna ha drabbats av.

Sverige är med denna försvarspolitiska riktning långt från alliansfrihet och på väg in i en blivande militär stormakt med globala militära ambitioner. Dessa ambitioner betonas också flitigt i försvarspropositionen. I framtiden är det uppenbarligen inte bara USA som ska ägna sig åt militära interventioner i fjärran länder utan också EU med svenska militära styrkor under sitt militära paraply.

Nu hävdar säkert miljöpartisterna att målet förstås är att de militära insatserna ska genomföras under FN-mandat. Men krav på FN-mandat för EUs militära operationer ströks definitivt redan 1999 vid toppmötet i Helsingfors då EU beslutade att unionen ska kunna 'självständigt besluta om och sätta igång EU-ledda militära operationer'. Och i försvarspropositionen från s och mp anges inget krav på FN-mandat, utan i stället hyllas EU-ländernas egen solidaritetsprincip i militära frågor. Är miljöpartiets svängning i försvarsfrågan rimliga uppoffringar för det miljöparti som nu så oerhört gärna vill bilda regering med socialdemokraterna? Utifrån partiets egna utgångspunkter är det svårt att se det. Vad finns egentligen kvar av partiets antimilitaristiska ambitioner efter att så fullständigt ha gett upp de egna grundsatserna?