'Virus' - ett samarbete mellan poeten Johan Jönsson och musikern Sophie Rimheden inledde festivalens andra föreställning.

Trots att den var omskriven som en av festivalens höjdpunkter levde den inte upp till förväntningarna. Poeten läste själv sina dikter, tillsammans med skådespelare från Dramaten, Sophie Rimhedens musik blippade och bloppade, projektorn visade text i vitt på svart bakgrund. Kanske blev det för mycket på en gång - det gick inte att läsa orden utan att uppmärksamheten drogs från uppläsningen. Det kändes förvirrat.

Desto mer klarhet levererade Doktor Kosmos sångare, Uje Brandelius. Han hade med sig ett par texter som han påstod var för långa för att göra låtar av. Skratten från publiken kom efter två strofer i dikten om betydelsen av PK - politiskt korrekt eller privatknullare? Brandelius behöll humorn genom hela uppläsningen.

Dikterna behandlar språkelitism, vad som anses vara borgerligt (att gå på poesifestival, till exempel) och bär titlar som 'Den lille utopisten' och 'Saker jag inte har någon bestämd åsikt om'.

Alla poeter läste förvånande nog dikterna innantill. Uppläsningar blir mer levande om inte poeten är bunden vid en bok. Det krävs visserligen mer av uppläsaren men bjuder desto mer till publiken.

När tysk poesis starkaste namn, Anja Utler, läser lämnar det mycket att önska. Visst är dikterna vackra; abstrakta och drömska. Men vem som helst hade kunnat läsa dem. Jag vill ha ett intryck av poeten - ett minne av hennes närvaro.

Trots frånvaron av uppläsare på scen lyckades electronicamusikern Hans Appelqvist skapa en känsla av intimitet i uruppförandet av 'Människors ögon', baserad på en Bo Bergmandikt.

Salongen låg i mörker, ett knaster, några pianoklink bröt tystnaden. Sedan fylldes rymden omkring oss av en meditativ mansröst, läsandes dikten. Filmklipp rusade mot oss i rasande fart, jag hann skymta Tiger Woods och H&M-reklam.

Appelqvist mixade uppläsningen så att orden och musiken blev ett, och lyckades slå an en sträng av existentialism.

Även finländska Merja Virolainen nådde ut. Med rosenkrans om det vita, nästan trolska håret gav framförandet en dos välbehövlig naivism och barndomslängtan.

Starkast intryck gjorde dock Monica Stenbeck från teater Galeasen. I rollen som Jackie Kennedy framförde hon delar av den dramatisering Rickard Günther gjort av Elfride Jelineks 'Prinsessdramer'.

Stenbeck bjöd ett omfångsrikt känsloregister. Vi fick veta hur det var att se makens köttiga hjärna, där i den öppna bilen i Dallas 1963. Om solglasögonen hon egentligen avskydde och varför hon alltid bar vita handskar. Hon sprudlade, på gränsen till hysteri, fullt förståeligt för en kvinna i hennes situation.

Hypade Suburban kids with biblical names avslutade genom att ge oss ett smakprov på sin musik. En söt surfpoppig låt var allt vi fick höra. Det kändes snopet, snålt och snobbigt.

Kom igen, killar, bättre kan ni.