Under hösten har något mycket spännande hänt, för att öppna upp teaterklimatet.

Frilansande dramatiker och regissörer har mötts och enats kring minst tio resoluta och konstruktiva förslag. Vi vill öppna upp perspektiven på frilansarnas arbetssituationer. Föreningen Sveriges Regissörer bjöd in dramatiker från Sveriges Dramatikerförbund till detta händelserika möte. Vi blev varse att vi kan förändra vägarna in på teatrarna och institutionerna. Varför skulle det vara nödvändigt? Här blir det intressant att citera Ragnar Lyth som öppnade mötet, han företräder även Sveriges Regissörer (SRe):

-Det finns en grundproblematik när det gäller ny dramatik. Det finns ett innelag; de som är på teatrarna och ett -utelag; de som står utanför, de frilansande regissörerna; det vill säga egentligen samtliga, eftersom det idag inte finns några fast anställda regissörer. Teatrarna i sin tur befinner sig i en situation där begränsningarna ökar på grund av stora nedskärningar. Detta får till följd att teatrarna stänger in sig alltmer; Sköldpaddan drar in fötter, huvud och svans i sitt skal och missar därmed möjligheterna till livgivande kontakt med de som befinner sig utanför.

Nog finns ett känt faktum, att teatern som involverar så många olika aktörer även före det att en färdig föreställning finns att tillgå, också behöver människor både inifrån och utifrån. Den frilansande dramatikern/regissörer kan bidra med just en annan blick, ett annat slags kuskap och energi.

Senast ett möte ägde rum mellan just regissörer och dramatiker från dessa två intresseorganisationer, var för två år sedan.

Hittills händer det alltså inte så ofta att frilansande regissörer och dramatiker möts i organiserad form kring sina gemensamma arbetssituationer. Man kan lägga märke till att det hårdnat ytterligare på dessa två år. Dessbättre tar sig de tuffare villkoren ändå konstruktiva uttryck när vi nu träffas igen, främst intresserade av vår närmaste framtid och av att få arbeta! Då, för två år sedan uppstod hetsiga argumentationer om förutsättningar kring olika teateruppsättningar, en del gnäll och personliga kontroverser förekom också och samtalen flöt iväg, längre och längre bort från huvuddiskussionsämnena. I år är vi mer samlade för

att söka förändra rådande teaterklimat och en illavarslande nedskärningspolitik.

Med blicken ställd på det konstaterat hårdnade trycket utifrån, och nödvändigheten för oss att finna nya handlingskraftiga vägar, kan jag benämna stämningen på mötet för 'konsensus-präglad', och då menar jag att jag själv i vanliga fall drar mig för uttrycket, likväl som det begreppet ibland går stick i stäv med vad som kan antas vara konstnärligt konstruktivt för en grupp huvudaktörer i teaterkretsar. Men, och det är viktigt: Våra konstnärliga ideér och visioner behövde ju inte klämmas ihop inom ramen för denna påtalade samstämmighet. Vi kunde enas i sak, utan att hamna i kontroverser om konstnärliga genomförandeprinciper etc. Ett möjligen svenskt sätt att begagna sig av konsensus kan ibland innebära att inte någon alls yttrar sin personliga åsikt, att ingenting vare sig konstruktivt eller destruktivt yttras, att ingen heller på så sätt kan hållas ansvarig, skyldig eller oskyldig till några yttranden eller beslut. Konsensus kan användas som ansvars-och skuldbefriare för att bevara rådande system. Men, de försämrade arbetsvillkoren med mera, med mera, har på alla sätt hunnit ikapp oss som var på mötet. Vi påverkade varandra med entusiasm och goda förslag och blev lätt eniga.Vi har mer som binder oss samman än vad som skiljer oss åt. Vi har allt att vinna på att formera oss i grupp, hellre än att stanna kvar i endast mindre grupperingar och kretsar, ja, det finns många som känt sig ensamma och utsatta för det slags söndra-härska mentalitet, som vi i vårt yrkesliv trots allt ofta utsätts för, av arbetsgivare och av det kulturpolitiska klimatet i stort. Dels vad gäller löner: Om du inte accepterar skambudet så tar någon annan erbjudandet om samma arbete. Dels vad gäller ens personliga förmåga att lyckas få ta del av de nyaste erbjudandena: Om du inte håller dig framme så gör någon annan det. Samt i arbetsrelationer: Om du är för snäll och generös så kommer kanske någon kollega att utnyttja dig? Bäst att inte säga något alls, kanske man hinner tänka...Och om någon förhåller sig för kall och ogenerös gentemot sina kollegor så får personen ett lite dåligt rykte för just det. Men, det var högt i tak på mötet, eftersom vi kunde påtala att vi faktiskt helst vill undvika att falla i dessa gemensamma ödesdigra fällor.

Inom loppet av två timmar kom vi fram till minst tio konstruktiva förslag, vilket får räknas som ganska många från en grupp människor som inte känner varandra - men delar varandras intressen - förslagen nedpräntade och godkända, nästan som frukterna av en gemensam idé- och erfarenhetsskörd.

Kia Berglund, konstnärlig ledare på Teater Giljotin, redogjorde för att grunden i deras teaterarbete är att utforska, till exempel genom att arbeta utifrån teman som - vansinne och död. Utgångspunkten är att vara - fria!

Två frågeställningar som föddes direkt här ur var:

Hur får vi utomstående regissörer och dramatiker reda på eventuella teman och planering på teatrarna? Hur kan vi bistå med material och ideér kring teman och inriktningar?

Rikard Johansson konstaterade:

- Cirkulationen av frilansande har ökat betydligt och det i sin tur kräver större öppenhet från alla håll! Teatrarna skulle lätt kunna meddela vad som är på gång, inför en större krets.

Ragnar Lyth menar också att:

- Teatrarna, framförallt institutionerna har en tendens att presentera en titel och skådespelaren satt i titelrollen, snarare än de redovisar en uppsättnings idé. Det finns en konkurrens mellan teatrarna som yttrar sig ungefär såhär... 'nu har vi en häftig dramatiker och en strålande idé som ingen annan ska få nys om!'

På mötet framfördes även ideér om att teaterbranschen mycket väl skulle kunna ha ett utvecklingsbidrag liknande det som finns inom filmen.

Richard Johansson ställde följdriktigt också frågan ifall man

skulle kunna ha dramatik/teaterkonsulent efter samma modell som filmkonsulenterna?

Vidare, Buffalo Bromberg lät oss få höra om hur teaterbranschen kan se ut i Kanada. Där finns inte statsunderstödda teatrar som i Sverige. Alla arbetar mer eller mindre på spekulation och en "konsulent" har till uppgift att samla idéer, arrangera readings, workshops och samla konstnärerna, vilka sedan kan arbeta på teatrarna.

Som följd av hans berättelse uppkom önskemål om readings oss emellan, för dramatiker och regissörer och Beryl Kornhill upplåter, mot en mindre avgift, sitt författarhem direkt för sådana readings. Vi föreslår också att institutionerna en gång om året anordnar ett större 'inspirationsmöte'. Dramatiker och regissörer skulle bjudas in för utbyte av ideér och förmedling av fler konstruktiva förslag.

Judith Hollander påpekade att i en situation där institutionsteatrarna alltmer börjar likna privatteatrarna är det viktigt att på alla sätt lyfta fram fria grupper.

Marie Öhrn arbetar med projekt i 'Saftsalonger'. I ett visst samarbete har man bjudit in regissörer och andra skådespelare än de som är tänkta för uppsättningen, just för att i en annan form, i en workshop, belysa det egna arbetet ur fler synvinklar. Frågan har ställts: 'Vad är det vi berättar, varför och för vem?' Och med en reading i workshop, ger ett djupare arbete texten kropp'.

Gunilla Nordlund lät berätta om en verksamhet i Norge som kallas 'uppsättning på en kvart', en form av reading där man mycket snabbt ger en belysning av texten, på ett roligt och givande sätt.

Tove Alsterdal uppmanade till att finna nya kommunikationsvägar för frilansare!

Det konkreta förslaget är att upprätta en lobbygrupp - Cecilia Persson och Marie Feldtmann aviserar intresse för en sådan grupp. Regissörer från Sveriges Regissörer och dramatiker från Sveriges Dramatikerförbund måste dessutom träffas oftare. Marie Persson Hedenius menar att vi borde kunna träffas i workshopform och söka pengar tillsammans för dessa träffar, exempelvis från Statens Kulturråd, från Sveriges Författarfond med flera.

Apropå detta gav Gunilla Nordlund oss nyheten om den avhandling hon skrivit, där det uppdagats att pengar från departementet som varit öronmärkta för 'fritt skapande' använts till att täcka institutionsteatrarnas budgetunderskott. En ny genomgång och övergripande kontroll av var statliga pengar egentligen tar vägen bör göras.

Joachim Siegård berättade om 'Fria Dramaturgiatet' som sökt pengar hos bland andra Framtidens Kultur, men dessvärre inte beviljats något bidrag, trots starkt visat intresse från både teaterchefer och institutioner, varför nya ansökningar bör sändas in och idéen förankras ytterligare hos desamma. Fria Dramaturgiatet är avsett som en stark resurs och mötesplats för frilansande dramatiker, regissörer och andra intresserade som till exempel inte befinner sig i någon produktion. Till Fria Dramaturgiatet kan man söka sig

för att hålla sig ajour med vad som händer och knyta nya bekantskaper med andra teaterverksamma. Joachim nämnde också att han inför en teaterchef och en styrelseledamot i Sveriges Dramatikerförbund vidarebefordrat den goda idén om en pjästävling för etablerade dramatiker, men fått det något ogrundade svaret att det inte föreligger något intresse hos publik eller medlemmar för en sådan tävling. Pjästävlingsidén bör hur som helst inte läggas ner.

Peter Holst föreslår ett gemensamt nyhetsbrev från Sveriges Regissörer och Sveriges Dramatikerförbund och Judith Hollander vill gärna involvera fler intressenter såsom Teateralliansen. Mitt eget förslag är att inrätta ett 'tionde' från teatrarna för ny dramatik.

Ett klassikerförbud är väl tyvärr tämligen ogenomförbart, även om det skulle vara intressant begränsat under till exempel ett år, för att se vart publiken skulle ta vägen, vad teatrarna skulle kunna vinna på det hela i form av ny entusiasm och framförallt vilken annan okänd doft och air av traditionsfyllda nyheter och välformulerad samtid som skulle kunna sprida sig. Till dess kunde teatrarna gärna införa åtminstone ett 'tionde' för ny dramatik. Varje gång en klassiker skulle spelas skulle 10% av intäkterna oavkortat gå till en fond med syfte att spela ny, svensk dramatik på svenska teatrar.

Vi som var närvarande på mötet kom från antingen:

Sveriges Regissörer www.sre.nu [email protected]

eller från

Sveriges Dramatikerförbund www.dramatiker.se [email protected]

och vi heter:

Beryl Kornhill [email protected]

Lennart Harrysson [email protected]

Gunilla Nordlund [email protected]

Peter Holst [email protected]

Judith Hollander [email protected]

Philippa Wallér [email protected]

Marie Öhrn [email protected]

Marie Feldtmann [email protected]

Buffalo Bromberg [email protected]

Saara Salminen Wallin [email protected]

Michaela Granit [email protected]

Rikard Johansson [email protected]

Niklas Hellberg [email protected]

Henrik Valentin [email protected]

Dennis Magnusson [email protected]

Sigrid Herrault [email protected]

Hugo Hansén [email protected]

Kjersti Horn [email protected]

Karl Seldahl [email protected]

Cecilia Persson [email protected]

Marie Persson Hedenius [email protected]

Joachim Siegård [email protected]

Tove Alsterdal [email protected]

Ragnar Lyth [email protected]

Nina Wester [email protected]

Christoffer Mellgren [email protected]

Boel Schenlaer [email protected]

Mats Olof Olsson [email protected]