Sverige har i stort sett samma försvarsutgifter nu som under kalla kriget, runt 40 miljarder per år. Vi har betydligt större militära utgifter per invånare än genomsnittet inom EU. Även efter de måttliga nedskärningar som planeras fram till 2007 kommer försvarsutgifterna att vara 28 procent högre i Sverige än EU-genomsnittet.

Vad bråket om försvarspropositionen gäller är egentligen inte pengarna, utan försvarets inriktning. För här sker nämligen just nu en mycket stor förändring. Den gamla svenska försvarsdoktrinen byggde på att över 700 000 svenska män (och en och annan kvinna) skulle sättas in för att försvara landet om vi skulle anfallas av en fientlig militärmakt. Det nya svenska försvaret ska endast bestå av cirka 30 000 man och syftet är inte att utgöra något massivt försvar vid en fientlig invasion av Sverige.

Att de svenska militärutgifterna ändå är så fortsatt höga beror bland annat på att försvaret i takt med tiden gör av med alltmer pengar på dyra vapensystem. Men det beror också på att regeringen, miljöpartiet och vänstern vill skicka allt fler soldater ut på uppdrag utomlands, och det kostar en hel del pengar. Färre soldater och förband innebär alltså inte automatiskt lägre kostnader.

Vad ska vi då med Sveriges nya militära styrkor till - de styrkor som bränner sådana stora penningsummor på stridsvagnar, Jas-plan och annan beväpning? Om man läser försvarspropositionen inser man snabbt att syftet är att de i allt större utsträckning ska skickas ut på uppdrag runtom i världen, helst inom ramen för en EU-armé.

Dagens 700 soldater i utlands-tjänst ska öka till 2 000, varav drygt hälften ska ingå i den nya EU-stridsgruppen. Det här ska också ge Sverige större respekt inom EU, har den socialdemokratiske ordföranden i riksdagens utrikesutskott, Urban Ahlin, förklarat.

När soldater skickas utomlands kallas det nu för tiden för fredsbevarande och fredsskapande uppdrag. Genom alla tider har militära operationer i främmande land betraktats som något ädelt. Men bilder från Irak och många andra militära operationer visar på motsatsen. Ändå är det sällan vi nås av information om vad som händer där militärer från USA, EU och Ryssland drar fram. Sanningen är krigets första offer.

När nu en EU-armé ska byggas upp för att skickas ut på militära operationer, till gagn för EUs syften, står alltså Sverige i det välbeväpnade första ledet. Det är vad socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister drivit igenom.

Men när det väl blåser till strid om denna försvarsproposition inför avgörandet i riksdagen handlar det inte alls om denna ideologiskt heta fråga. I stället är det bara småaktig lokalpatriotism på programmet. Ett antal ledamöter från framför allt Norrbotten är upprörda över att deras ort ska drabbas, men när väl Arvidsjaur utlovats som övningsplats för ett jägarförband även fortsättningsvis är de bråkiga vänsterpartisterna tydligen glada igen.

Man undrar så smått var den ideologiska debatten om svensk försvarspolitik tagit vägen.