Grälet utlöstes sedan Ordfront Magasin publicerat en intervju med Johnstone som magasinets dåvarande redaktionschef, Björn Eriksson, gjort med den vitsiga titeln Resa i 'Ljugoslavien'. Artikeln höll på att bli föreningens öde, den delade upp Kultursverige i för eller emot. Och såväl debatten som intervjun handlade om Johnstones nyligen utgivna bok.

Därför blir nog den som inte redan läst den engelska originalboken ganska besviken. I stället för en rapp, snärtig och välskriven bok möter en omständlig, tungrodd text läsaren med en uppsjö fotnoter efter varje kapitel.

Det som Diana Johnstone vill göra enligt baksides-texten är att skarpt kritisera 'den förenklade, ensidiga bild av Jugoslavienkrigen som formats av USAs och NATOs krigspropaganda', och detta är ett vällovligt syfte.

Det är också mycket bra att författarinnan redan tidigt i sin bok förklarar att hon vill rädda serberna. Ingen har ju kunnat förhålla sig neutralt till de konflikter som härjat Balkanhalvön. Krigspropagandan har stått som spön i backen sedan krigen började. Därför känns det bra att författaren är tydlig med sin position.

Frågan är sedan vad som är tillåtet att göra för att uppnå det deklarerade syftet. Är det till exempel OK, att i bästa George W Bush-anda, till varje pris försöka klistra fast en terroristetikett på Bosniens förre president; antyda ett 'samband' mellan Izetbegovic och Usama bin Ladin; med samma obekräftade antydningar som USAs president använde för att försöka bevisa 'sambandet' mellan Saddam Hussein och Usama bin Ladin? Man kan naturligtvis hävda att dessa tolkningar är i postmodernistisk anda, och därför tillåtna, men i så fall var går gränsen mellan postmodernism, orientalism och islamofobi?

Johnstone ägnar mycket plats åt att granska krigspropagandan, i många avseenden gör hon det grundligt, lite väl grundligt kanske - för det blir samtidigt mycket omständligt. Först repeterar hon motståndarnas alla argument, eller i vart fall sina egna tolkningar av dem, för att sedan i en liten del av varje kapitel argumentera mot dem. I de partierna fungerar hennes metod bra ibland, men alltför ofta blir det osmakligt.

Det är sant att alla parter i krigen gjorde sig skyldiga till gruvligheter och brott mot alla mänskliga regler. Det är dessutom sant att inte heller västmedia rapporterade sakligt från konflikten. Fikret Alic var inte inhägnad på de där berömda bilderna från lägret i Trnopolje, istället var det fotografen Jeremy Irvin som hade stängsel runt sig, för han stod med sin kamera bakom staketet runt ett lager för jordbruksmaskiner när han tog bilderna. Inte heller var offren så många att de serbiska lägren kunde jämföras med koncentrationslägret Bergen-Belsen som västjournalister gjorde. Men detta ändrar ju inte det faktum att hundratals människor verkligen for illa och dödades i koncentrationsläger, och att deras vittnesmål måste respekteras, lika mycket som vittnesmål och överlevande i alla andra övergrepp. Att, som Diana Johnson verkar göra, krympa värdet av någons lidande i krig är kanske också det postmodernistiskt eller relativistiskt, men det är inte humanistiskt.

I Johnstones relativistiska argumentation ingår vidare påståendet att det inte dog 7 500 män och pojkar i Srebrenica, för att deras gravar inte kunde pekas ur av en journalist. Själv har jag läst en lång rad oberoende rapporter, samtida tidningsurklipp, holländska rapporter, vittnen som upplevt händelserna på plats. Och fastän de varit oberoende har de alla talat om massakern som en storskalig och synnerligen brutal händelse. Dessutom har demografiska undersökningar, röstlängdsjämförelser och intensivt detektivarbete fastslagit den ungefärliga dödssiffran till 7 500.

Hon sätter apostrofer för belägringen av Sarajevo och antyder att staden inte var belägrad. Jag och mina vänner från staden måste ha varit i ett annat Sarajevo under denna tid, för staden vi var i - den var belägrad.

Jag tror att en genomgång och granskning av krigspropagandan från Balkankrigen måste göras. Men den som ska göra den, måste sträva efter att vara opartisk. Serberna vet redan, liksom bosnierna och kroaterna, att det var de som fick lida mest under kriget. Den som skriver om kriget måste arbeta efter hypotesen att alla Balkans folk fick lida. Västmedia ska självfallet också granskas förutsättningslöst och noggrant. Men denna granskning återstår att göra, för Johnstone har inte lyckats.