Barnen får ta emot besked om att de måste återvända till det land där deras föräldrar fängslats för att de sagt sin åsikt öppet, den plats där deras familjer blivit förföljda och utsatta för tortyr på grund av etniska motsättningar. Barnen faller i apatiska tillstånd då de meddelas att Migrationsverket rent ut sagt skiter i att de inte kan leva ett normalt liv i det land de kom från och oftast kan de inte heller få den vård de är i behov av om de skickas tillbaka.

Trots en direkt internationell kritik fortsätter Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå sina korståg och ingen verkar ens orka lyfta ett finger för dessa utsatta.

De som verkar nonchalera detta problem allra mest är vår regering som bildar sig egna uppfattningar om var i världen det är tryggt eller inte. Regeringen ignorerar till och med UNHCRs (FNs flyktingorgan) uttalanden och väljer hellre att lyssna till sig själva då de påstår att tillståndet i Somalia är tillräckligt lugnt för att de somalier som flytt till Sverige ska kunna skickas tillbaka. Senast den 22 december tvingades FN stoppa avvisningen av en flykting från Iran, som i Sverige suttit inlåst i drygt tre månader och som flertalet gånger försökt ta sitt liv på grund av de flertaliga avvisningsförsöken. Trots att kvinnan fått se sin man dödas, sin dotter fängslas och fått flertalet läkarintyg om att hon inte kunde återvända stod Utlänningsnämnden fast vid sitt beslut, tills FN stoppade det.

Vissa menar att brist på politik är orsaken till detta kaos; de menar att en starkare politisering är lösningen. Men den totala avsaknaden av humanistiska värderingar hos Migrationsverket beror inte på denna så kallade avsaknad av politik - politiken är snarare orsaken. En politisering innebär alltid en byråkratisering och byråkrati kan aldrig humaniseras. Den enda effekten av en politisering skulle bli en mer kallsint invandrar- och flyktingpolitik. Men det är inte bara i politiken problemen existerar - problemen är en del av vår kultur och vårt samhälle.

Egoism tär sönder det svenska samhället då vi vägrar invandrare och flyktingar samma privilegier som andra. Vi är inte villiga att dela med oss av den trygghet vi har. Vi tror att tryggheten kan mätas och bara räcker till ett visst antal och att vi måste akta oss för dem som vill stjäla den. Etnocentrism sköljer genom den svenska kulturen då vi med stora leenden talar om integration. Vi vill helt ärligt integrera människor med annan kultur i den svenska kulturen, som om den vore någonting att eftersträva. Men vad är vår kultur att ha då vi inte tror att kulturer kan existera och fortleva bredvid varandra och då vi ständigt bara blir alltmer rädda. Ska vi lära andra att vara rädda?