Ett talande exempel på att en officiell feministisk statusrapport skulle se rätt dyster ut, är att inget parti valde att profilera sig som feministiskt i den just avslutade valkampanjen i Danmark. Jämställdhetsfrågorna hamnade under familjepolitik, och i stället för att kalla sig feministiska vill partierna hellre kalla sig 'kvinnovänliga'. Men man är inte mycket för statlig inblandning i privatsfären. På det hela taget är tvång som medel att införa jämställdhet en impopulär idé, även i den offentliga sfären. Könskvotering är inte att tala om, vilket gör det uteslutet att satsa på 'varannan damernas' i riksdagen, som man gjorde i den svenska valkampanjen för några år sedan. I Danmark hotar heller inget kvinnoparti att sluka röster. Och när den just avgångna socialdemokratiska partiledaren Mogens Lykketoft förklarade sig vara feminist var den naturliga följdfrågan 'Varför då?'. Med tillägget 'vi har ju sedan länge jämställdhet mellan könen i Danmark!'.

Men var finns opinionen? De radikala feministiska rösterna? Vad har hänt med Danmarks kvinnorörelse, de så kallade Rödstrumporna, som inspirerade sina nordiska medsystrar med sin humor och sin platta, aktivistiska organisationsstruktur? Ja, det hörs inte så mycket från den gamla generationen. Att Drude Dahlerup, aktivisten som skrev en avhandling om rörelsen, blev underkänd i Danmark, men kort därefter utnämndes till professor i Sverige är kanske en av förklaringarna till varför det är så tyst. Det är helt enkelt nästan omöjligt att göra sig hörd.

Men det finns nya grupper och gamla föreningar som uthålligt kämpar på. Feministisk forum är en av de nyare grupperna. De har kastat sig ut i debatten om vad kön och könsidentitet över huvud taget är, och vilket inflytande uppfattningen om vad som är 'manligt' och 'kvinnligt' har på oss som individer i samhället. Dansk kvindesamfund är det äldsta kvinnoförbundet i Danmark. De gjorde sig bland annat nykända genom att ifrågasätta det svenska mjölkbolaget Arlas aggressiva och sexistiska reklamkampanj vid lanseringen av sig själva i Danmark för några år sedan. Arla svarade med att förlöjliga Dansk kvindesamfunds motståndskampanj, en strategi som, vågar jag påstå, aldrig skulle ha vunnit gehör i Sverige.

En annan dansk bastion är Dannerhuset, ett kvinno- och krisecenter för misshandlade kvinnor. Huset ockuperades av kvinnorörelsen 1979, och fyllde 25 år i höstas. Dannerhuset var en av de första kvinnojourerna i Norden och ett av de kvinnohus som förmådde behålla kombinationen av kvinnojours-praxis och politisk verksamhet. Trots detta var det först under Dannerhusets 25e år som huset förklarade sig vara ett feministiskt hus. Tankeväckande, kan det tyckas, men viktigt i dessa dagar, när man som sagt inte vinner billiga poäng på att kalla sig feminist. Huset särskiljer sig även genom att endast vara öppet för kvinnor. Dannerhuset sprudlar av initiativkraft och aktivitet, ännu i dag. Tyvärr hör man inte så många politiska uttalanden från Dannerhuset, vilket både är en konsekvens av att man varken har någon gemensam politisk linje i huset eller har krafter och tid nog att föra ut den politik man faktiskt bedriver.

Men om feminismen återigen skulle få fotfäste i Danmark, kommer den antagligen inte att utformas som i första hand oppositionell, utan snarare som konsensus-sökande. De danska feministerna vill gärna söka enighet, och de flesta vill även gärna ha männen med i arbetet. Kanske feministerna i viss mån lider av samma problem som den danska vänstern i förhållande till högern - alla slåss om att kalla sig folkparti och vill placera sig i mitten.

D